cv maria paulsson

Män som är som mat och vice versa

2012-02-04T10:22:00.000-08:00

Jag tänker på män. Och mat. Och hur de ibland beter sig så lika.

Det finns den rödvinsbräserade oxkinden från Rolfs kök som i och med sin entré tar över hela rummet. Egentligen är den rätt uttjatad och bara alldeles för mycket, du vet det, du har provat förr men det finns ändå något väderbitet, mustigt, varmt och omhuldande som vid rätt tillfälle får dig att gå med tassen rätt i fällan. Den fyller dig och dina sinnen med känslor av en svunnen tid, ett inrökt bibliotek, en whiskey efter avslutad jakt, det finns inget som den här rätten inte varit med om. Det lilla försynta purén på sidan av har inte ens chans, oxkinden fullkomligt prejar ner allt i sin närhet. Till slut blir du bara så jävla mätt, ta bort skiten, jag vill inte se det mer, dessert, är du galen, aldrig i livet. Det enda som kan rädda dig är en grappa och en rask promenad hemåt medan du svär att inte ta dig an nåt liknade på väldigt väldigt länge.

Sen har vi herr Steak Frites från Mäster Anders. En välbekant syn, alltid lika trevligt att ses med kanske inte den som lämnar mest avtryck i ditt minne. Den tar för sig lagom men inte för mycket och finna där när du står i ett vägskäl och inte vet riktigt vart du vill. Då är det en klassiker, enkel, kan piffas upp med några tillbehör men blir liksom aldrig för stöddig ändå, kommer inte med några överraskningar du inte kan hantera. Sorgligt nog finns det bedragare i branschen av enklare sort än vad den utger sig för att vara, kvalitet som inte riktigt lever upp till namnet men så är det med klassiker, att bli kopierad är ju högsta formen av beundran trots allt.

Så finns också den allra senaste nudelsoppan från det där hålet i väggen som alla talat om senaste veckan. Den är söt, sur och salt på en gång, en utmanare, ett spännande val för den modige. innehållet är vanligtvis snabbt, snabbt in på marknaden, snabbt in i magen men också snabbt ute ur ditt system, den här rätten mättar inte särskilt länge. Egentligen handlar det mer om att bli sedd med den här rätten än att verkligen bli ett med den. Den kanske är mer trendig än god om du tänker efter men va fan, alla andra har ju provat, då måste ju du också. Mer än så hinner du inte tänka för nästa gång du dyker upp är nudlarna borta. Du får höra att de setts på andra sidan stan, i en helt ny skepnad och plötsligt läser du också om den nya texmex-trucken som slagit hål i en annan vägg.

Stalltipset är väl helt enkelt, gå aldrig ut på stan när du är för hungrig, då kan man göra väldigt irrationella val som kan stå dig både dyrt och ångras väldigt väldigt länge.

Att: Erica Wigge, PR-ansvarig NK

2012-02-04T04:49:00.000-08:00

Som ni säkert har börjat inse var den här utställningen/projektet inte en speciellt lysande idé. Vilket arvode Stefan Nilsson har fått för detta, pengar som kunde hjälpt till nånstans på riktigt, vill jag inte ens tänka på. Nåväl, gjort är gjort, även om det är för mig obegripligt att ingen nånstans på vägen höjt ett varningens finger för katastrof, men det sista ni har kvar nu är att åtminstone erkänna att det blev fel. Stå för det ni har gjort, försök att ge en förklaring på hur ni tänkte från början och var det gick snett, istället för att bara plocka ner Stefans blogginlägg så fort det blev lite obekväma kommentarer.

Att leka familjen struts och stoppa huvudet i sanden just nu är nog inte så smart om ni frågar så kallade "krishanterare". Men spara de slantarna och ta rådet från en helt vanlig medmänniska, kapitulera och gör det fort!

Bästa hälsningar
Maria Paulsson

gamla spöken och nya rymningsförsök

2012-01-30T02:18:00.001-08:00

åter på kontoret och catchar upp med allt möjligt skräp som fallit emellan penicilinkurer och annat tjafs. läser ikapp bloggen som jag egentligen försöker undvika och inser att jag och författaren varit på samma event för några veckor sen utan att vi sett varann. jag såg iallafall inte honom. illamåendet slår till som morfindosen på akuten, tur att jag kanske flyttar från riket snart, såhär kan man ju inte ha det. i lördags tog jag ett fem timmar långt engelskatest som en del i min ansökan att lämna landet. det märks att det typ står fritids på min meritlista, jag tyckte det var sjukt jobbigt att koncentrera mig så länge. men vad gör man inte för att emigrera, jag åkte till hallonbergen, bara en sån sak.

jag har sagt det förr och säger det igen, de platser i stockholm som inte är minerad mark blir färre och färre. dags att dra igen.

Treeeeeendigt värre

2012-01-25T01:23:00.000-08:00

Trendseminarium. Titeln är det svenska matarvet och rubrikerna är handmade, granny chic, canning pickling and preserving. Vänta nu, var det det SVENSKA matarvet som var titeln. Trött. Och när ska folk som pratar på en scen och har en powerpoint bredvid sig sluta säga EXAKT samma sak som de visar på bilden, har man TÄNKT på att addera nånting med sina bilder.

Ja jag är gnällig, men det är inte första gången jag befinner mig på en sån här sittning och jag trycker att man får gnälla om man känner att man skulle ha gjort det bättre själv.

Och det skulle jag.

bland gratisvin och smörknivar

2012-01-20T01:30:00.001-08:00

jag får ett mail som bekräftar att uttdelningen av gulddraken fortfarande kommer att hållas på palatset på riddarholmen trots konkursansökan. bra så långt. tillställningen i sig, rätt lam. men det blir ju så när restaurangfolket ska ta emot hyllningar kl 17 på en torsdag och de står med dunjackan på (pontus fritiof) för att snabbt som fan slänga sig i en taxi och dra tillbaks till mis en place'en. vad har hänt med krögarna nuförtiden, finns det inga divalater? har de inte nåt litet jon som ska stå och slava i service, vad hände med dem som lagom salongs drev runt i matsalen med ett glas vin och var trevlig, eller nåt, mot gästerna? jag efterlyser tidens nya diana ross av restaurangbranschen, fram med lite volymiösa frisyrer och bitchiga kommentarer, please!

nåväl. det var prisutdelning, det var snittar, det var vin. sponsvin kan vi lägga till, jag gjorde misstaget att fråga sponsvinkvinnan vad det var för vitt i glasen. alltså jag undrade om det var en tokekad chardonnay eller nåt krispigt, det var allt jag ville veta, no more, no less. istället fick jag ju självklart ett helt seminarium om frankrikes geografi "längst ner i loiredalen...". en kvart senare, inte säker på om hon var färdig eller inte men jag greppar ett glas och avlägsnar mig. så till utdelningen. olika representanter från dn's redaktion sprättar kuvert mer eller mindre framgångsrikt och behållningen kommer först när vanity fairs aa gill intar scenen och säger att han gillar svenskt bröd och att vi har smörknivar i trä "it makes me feel like a little troll". han är ljuvligt engelsk i tweedkostym och jag slås av en omättad saknad av serien the trip, åh, hur kunde den ta slut?

det hela är över rätt kvickt och jag smyger mig fram mot sponsvinet i tystnad, håller fram glaset i hopp om påfyllning utan tillhörande föredrag om ståltankar och jordmån. när jag för tredje gången går fram känner jag mig tvingad att lägga till en fråga som signalerar att jag har något annat intresse för vin än att det rusar. vet inte om det lurar nån men när jag fått hennes visitkost i handen känner jag att det är dags att dra tillbaka mina trupper med flaggan i topp.

kvällen avslutas lagom salongs i sängen med fortsättningen på scar tissue, anthony keidis biografi som jag för tillfället suger i mig likt han sög i sig kola på 80-talet. varje gång jag vänder blad tänker jag att jag måste googla än en gång om han verkligen lever fortfarande. herregud den karln har ju fullkomligt marinerat sin kropp i substanser och jag är inte ens halvvägs i boken.

där snackar vi diva med volymiös frisyr. typ.

Sambandscentralen, lördagar - stängt.

2012-01-14T06:07:00.000-08:00

Mitt i. Mitt i januari och det mörkaste gråa, så långt bort från rock'n'roll och spontana promenader man kan komma. Nu är det inte mycket som sker spontant, det är för kallt för spontanitet, planerar man riktigt duktigt slipper man gå ut alls.

Jag är hemma. Jag är hemma och jag städar och drömmer om LA. Undrar vad alla andra gör på lördagar? Mig ringer dom inte till iallafall sa hon bittert. Men är man bitter får man inga kompisar, jag tar tag i disken istället. Att det kan vara så tyst när man bor mitt i stan, mitt i bruset. Men du får väl hitta på nånting, livet blir vad man gör det till, det vet du väl? Jo, jag vet. Men sambandscentralen för socialt umgänge orkade aldrig öppna idag. Telefonisten ville ha ledigt, ville bli underhållen utan att själv behöva scrolla och scrolla i telefonlistshelvetet. Undrar vad alla gör? Vad tänker dom på på lördagar? Ska jag laga nånting till kvällen, nånting gott? Nej, varför det, man ska ju inte ha det helt i sig som pappa brukar säga. Jag ska bara vara glad, glad att jag har det som jag har det, det är så många som skulle vilja ha det så ska du veta. Ja ja. Då kan dom ju ringa och berätta det.

Det är skillnad på Mitt i naturen och Into the wild.

2011-12-29T01:57:00.000-08:00

Det finns nånting underbart med att ligga på stranden och höra vågornas brus samtidigt som små thailändska händer masserar dig med så mycket kokosolja att du luktar som en hel miss hawaiian tropic-final. Det finns också nåt fantastiskt obekvämt med den situationen. Flickebarnet som sitter på min rygg är fast i hullet som ett paket okokta glasnudlar, själv känner jag mig som en uthälld pad tai gai från igår där alla godsakerna är utplockade. Jag ligger där på mage när hon knådar in baksidan av mina vintervita lår som en bättre surdeg från Södermans höjder. Jag känner instinktivt att en varningsskylt i stil med de som finns i parkerna hemma hade varit på sin plats där nånstans vid rumpan; "vinterunderhålles ej". Inte för att jag behärskar mycket av det inhemska språket men när det gäller fniss och cynism om mina bleka kroppsdelar behövs ingen reseparlör, jag fattar handlingen i kommentarerna massöserna emellan. Det är alltid minst en katoy (katoy i plural, katoys, katoyor?) i personalen också, och lika perfekt som deras hy är, lika sylvassa är replikerna - because they can.

Efter en halvtimme vänder thailändskan på mig och lägger ut ena benet åt sidan. Nej, jag hann inte vaxa innan jag lämnade Stockholm, inte visste jag att allt kvinnfolk skulle "titta till det" före jul, jag fick ingen tid på salongen. Och nej, jag kan inte göra det själv, resultatet brukar likna en höna som plockats en PRAO-elev från Samhall. Inte så att jag är emot all naturlig kroppsbegåring hos kvinnor men massösens uttryck liknar nån som hade väntat sig Mitt i naturen och istället hamnat framför Into the wild. Jag väljer att blunda, jag försöker tänka på nåt annat men det är förstås lönlöst, jag ligger bara och väntar på att skiten ska va över. När tiden är ute känns det nästan som ett rån att betala, det är ju jag som just livnärt hela roliga timmen för damerna på stranden, dessutom är jag säkerligen mer spänd nu än när jag kom till madrassen. Mina skinkor är så ihopknipna av obekvämlighet att jag trippar därifrån och det är inte förrän i duschen på mitthotellrum bakom lås och bom de återgår till utgångsläget.

Jag andas ut och gläds åt att jag bor i ett land där snudd på all aktivitet sker under täcket med lampan släkt halva tiden av året.

Bor inte drömmarna i Thailand?

2011-12-28T03:51:00.000-08:00

Sitter på stranden och lyssnar på hans rosenfeldts vinterprogram på P1. Han pratar om livsstilsmagasinen han inte läser som alla verkar säga samma sak, vikten av att ha en plan, ett tydligt mål och förmågan att säga nej. Han säger att han lyckats bryta mot båda reglerna i sitt liv, jag drar en lättnads suck, jag är likadan.

Jag vet inte om jag nånsin haft en tydlig plan med nånting. Jag skulle bli jazzsångerska, sökte en massa folkhögskolor, kom reserv på några, kom inte in på de flesta. Kalla mig lat men där släppte jag den drömmen, resten har liksom hänt av sig själv. Forsbergs, frilansuppdrag med väldigt varierande höjd, flertal anställningar jag sagt upp mig ifrån inom ett halvår, tur och retur till new york ett par gånger, otaliga servisjobb, cateringar där jag gjort snittar för 150 pers i mitt kök i min etta. Vet inte vad jag drömmer om, skulle jag få den klassiska frågan "var ser du dig själv om fem år" skulle jag lämna rummet. Vill jag ens veta? Ska man veta?

Men tanken på att det bara ska trampas på såhär i ullstrumporna tills jag en dag ser mig i spegeln och inser att det gått 10 år till, skrämmande. Tänkte ju lite käckt att jag skulle hitta mig själv här nu på en veckas semester, är det för mycket begärt, att nåt litet kall ska trilla ner från himlen under en vilsam promenad på stranden?

Känns ungefär som de här övningarna "stressa ner på 60 sekunder". Det har gått 45 sekunder och jag är inte avstressad än.

Fan.

Två vita och en brun tack

2011-12-27T03:38:00.000-08:00

Vi kommer in på gamla tider vid middagen. Pappa pratar om nalen och vinterpalatset som låg vid norra bantorget, danshak som tog in 1500 pers. Vi snackar inte 2step och små piller med smilies på, nej här var det swing och en kvarting i ena handen och ett äpple i den andra på skolgården utanför, man skulle ju få ner det med nåt förklarar pappa, och sen in fort som fan innan man uppträdde berusat. Annars var det två vita och en brun på närmaste ölhak, det vill säga två snapsar och en konjak, ville man ha mer fick man gå ut och ställa sig i kön igen för ny ranson. Till det den obligatoriska pölsan som åkte in och ut ur köket, värst var när någon blivit så på snusen att de faktiskt åt av skenmaten som ofta kunde gå ut själv vid det laget. Det lyser i pappas ögon i den tropiska natten när han berättar hur alla sedan samlades på sista tåget hem vid fem i ett på natten. Han var en kisarna från söder om söder, Huddinge, Tullinge, Tumba och eftersnacket på den pendeln var inget man missade.

Vad skulle jag inte gett för att vara med på den tiden, vi snackar tidigt 50-tal, innan motboken och i en helt annan värld långt bort från new york-inspirerade cocktails med designad is för 130 spänn på little quarter. Jag röstar för fler fickpluntor i gränderna, fler bonade dansgolv och definitivt mer eftersnack på transporten hemåt vid 01-rycket. Det är ju en dag imorgon också ungdomar.

Och jorden har sin gång. Även utan solbränna.

2011-12-26T07:21:00.000-08:00

På andra sidan jorden, långt från Karl Bertil jonsson och Janssons frestelse. Det är annadag och vågorna slår utanför. Jag är på solsemester för första gången på åratal och nu minns jag varför, det ställer väldigt höga krav på just solen. Än har den inte synts till i mer än fem minuter men hoppet är bekant det sista som lämnar semesterfiraren, jag har sex dagar kvar att bättra på fräknarna. Jag hade tänkt mig en detox-vecka men att resa med sina föräldrar när man är 27 år kräver tydligen en viss luddighet i medvetandet, hey, ölen kostar 15 spänn, man är inte mer än människa.

Så i brist på lapande av sol läser jag på terassen. Fredrik Lindströms "När börjar det riktiga livet" avverkades redan på planet. En novellsamling i det vi alla kan känna igen oss i, livsstilar vi vill vara, bekräftelsen vi söker till och med från våra barn och förhållandena vi stanna i för att de vuxit in, vuxit fast och till slut ser vi de lika lite som kilona som smyger på med åren. De blir en del av en själv som man inte ifrågasätter förrän det är dags att köpa nya jeans. Nu fortsätter jag med Stina Dabrowskis möten genom åren och Tina Feys Bossy Pants, mycket underhållande läsning.

I övrigt försöker jag träna på att göra ingenting vilket är en stor utmaning. Ikväll tände jag till och med en cigarrett framför min högst anti-rökpredikande far men inte ens det gav fyr till diskussion, tänk om det är som han säger, att jag är vuxen nu med mitt eget liv.

Hur som helst ska vi nog hyra moped imorgon och ge oss ut på vägarna. Nån liten fraktur måste ju sätta fart på den här semestern, nu när jag inte kommer komma hem med nån solbränna att skryta med.

firar förvirringen

2011-12-18T23:57:00.000-08:00

så hur hämtar jag hem det här? kom prinsen på den vita springaren och tog tillbaka mig, med ett fett avgångsvederlag under armen? nej, inte riktigt, men jag har börjat tro på annat än prinsar och pengar.

jag har alltid avundats de med en stark tro. jag har ofta önskat mig ett eget radband, mantra, ett eget rum att gå in i där det finns tillit till att någon annan har tänkt ut en mening, någonting som är större än mig själv. i brist på gestalt eller namngiven lära har jag försökt hitta min egen mening, ödet, slumpen, vad han/hon/det nu ska kallas. nu har den, meningen alltså, återigen visat sin nuna.

jag var i förra veckan på en workshop i ämnet ledarskap. kortfattat gicks det igenom fyra faser som man själv eller en organisation kan befinna sig i. jag hamnade glasklart i förvirringsfasen där man är på väg till nya insikter men har inte riktigt formulerad exakt vad för sig själv än. det tillståndet var tydligen bara att gratulera till, grattis du är förvirrad, nu kan vad som helst hända, bara att luta sig tillbaka.

dagen efter fick jag ett väldigt spännande samtal om nytt uppdrag till våren, fortsättning följer men jag kan avslöja att det är för mig ny och onertrampad mark som leder i precis rätt riktning.

två dagar senare står jag på fest och slår mig i slang med en okänd man. samtalet leds direkt in på att jag längtar efter sysselsättning med en mening större än mig själv, att jag googlat volontärjobb på barnhem i guatemala och ställt mig i kö för stadsmissionens nästa introduktionskurs. han hugger direkt, undrar om jag kan tänka mig att istället göra något för barn i det här landet, sådana med en allvarlig sjukdom som behöver något att se fram emot. jag står och pratar med generalsekreteraren för organisationen min stora dag och jag låter mig huggas. i januari ska vi ses och snacka om min pro bono-verksamhet.

så jag lutar mig tillbaka. jag kommer att luta mig tillbaka i en hel vecka på varmare ort inom kort. och jag ska inte uppleva ett skit, inte något som står i guideböckerna iallafall, jag tänkte besöka mina inre sevärdheter och ta kort på det som är värt att minnas. resten av det jag hittar där inne, gamla ruiner och utnötta tankar tänkte jag begrava i den thailänska sanden.

för ett nytt 2012.

vi säger så

2011-12-09T00:19:00.000-08:00

säg att du haft en rätt skräpig höst. efter en sommar med heltidsjobb på ett ställe som handlade mest om pengar och sponsorer. säg att du tappat bort lite vad du är bra på och vad du vill. säg att den frustrationen blev större och större tills du en lördagkväll vaknar på intensiven för att du några timmar tidigare suttit med 40 sömtabletter i handen. säg att du snurrat i en karusell inom psykvården i tio år och nu sitter du där igen. i väntrummet. med sjukskrivning i handen. säga att du får vänta tre veckor på att få hjälp, att få träffa någon att prata med. säg att du inte är så bra på att vänta och vara sjukskriven, att du efter två veckor råkar ta ett nytt halvtidsjobb där du tror att du ska få skriva men det visar sig att snarare ska vara en telefonförsäljare.

säg att du mitt i det träffar en pojke på krogen som följer med dig hem. att du nästan börjar gråta när han stannar kvar och du får sova på en arm för första gången på över ett år. och att ni ses efter en vecka igen, att jobbet som kändes tugnt och fel nu känns helt okej ändå. säg att du börjar berätta för folk, fast du vet att du inte borde, att du kanske har träffat någon. som stannar kvar och äter frukost. inte bara drar upp gylfen och går, inte visar sig vara gift när han fått det han vill ha. men säg att du i samma andetag ångrar dig, berättar för din psykolog hur svårt det är att inte veta och att lita på att någon vill dig väl. säg att du börjar misstänka att du tycker att det är roligare än vad han gör. att det inte spelar någon roll vad du försöker distrahera dig med och att du till slut säger att det nog är bäst att lägga ner. säg att han svarar att han inte tänkt att vara med någon alls just nu. över huvudtaget. att du sen känner dig så dum att du hoppades, så patetisk att du tolkade allt till din fördel. och att jobbet som förut var svårt nu gör att du känner dig otillräcklig och och ännu mer dum.

säg att du möjligtvis förstör din karriär genom att skriva om det.

säg att det går över.

vanliga människor kan ju ingenting

2011-12-06T04:57:00.000-08:00

debatt om matbloggare, smaka på det, kan knappast bli hetare.

i panelen, alice brax, lotta lundgren, helena stenman och melker andersson. diverse vanliga frågor avhandlas, varför matbloggar svenskar mest i hela världen, varför lägger vi så mycket tid på att läsa om mat istället för att laga den och annan gammal skåpmat. sen kom vi till krogbloggar, dvs helt outbildade vanliga tyckare som vistas på krogen och sedan tycker till om det. sådana människor ska enligt melker andersson inte få finnas. han vill inte att "vanliga människor" utan expertis tycker om hans krogar, de kan ju ingenting, de tycker per automatik fel. de vet ju inte hur det ska vara säger han. de vet inte att en creme brulée ska vara kall, och istället för att säga till på plats, vilken i och för sig är dumt att man inte gör, så går det hem och skriver ner hans krog. nej, sånna får inte tycka, vanliga människor får inte skriva om hans ställen. då undrar jag bara, kära melker, vilka tror du det är som äter på dina krogar?

fast jag vet inte om jag är den som är rätt att uttala mig, jag litar inte heller på vanliga människor, i synnerhet inte på positiv kritik. folk är alldeles för lena i truten när det kommer till restaurangbesök, krogpersonal kommer undan för lätt tycker jag. det är så man undrar hur folk blir behandlade hemma när de är så tacksamma på krogen. alla kan göra fel men ber man inte om ursäkt eller försöker kompensera då får man inte mina skattade pengar i dricks.

jag avslutar med ett citat från gårdagen signerat lotta lundgren: "sen är det ju så att det är mycket roligare och går mycket fortare att skriva en negativ recension".

ack så rätt hon har. begåvad elakhet är även bland det mest underhållande som finns om du frågar mig.

sen sist

2011-12-05T06:50:00.000-08:00

jag har ätit den största bräserade bringan jag någonsin sett på svartengrens. med hem fick vi doggy bag i form av en svan. eller anka, det rådde delade meningar om den saken. det var mycket vällagat och gott även om den rökta smaken tog över en aning.

jag har varit i en mycket intressant diskussion om varför i stort sätt alla kvinnliga ledare på högt uppsatta positioner måste bete sig som män, allmänt illa, med andra ord. varför måste man vara lisbeth salander och hård som en oingådd dr martens känga bara för att man ska nå toppen med bröst på kroppen? all denna pop-psykologi och dess litteratur "nice girls don't get the corner office"? det känns trist, gammeldags och skapar mest allmänt skitsnack än det skapar bra kvinnliga ledare.

jag har fått många perplexa blickar av min hund när jag om och om igen skrattat högt och gott åt the trip. för att det är så brittiskt, så småkivande och tuppande dessa två män emellan. och åt hur de på ett underbart respektlöst sätt äter på finkrog och efter den långa presentationen av maträtten framför sig bara lutar sig in mot varandra och viskar saker som "I never really liked artichokes" eller "a suggestion of selleri" när de smakat av vinet. på tiden att nån gör narr av det här vansinniga sättet att få i sig föda på.

träffat en nytt yrväder från irland att dricka champagne med. hon är en underbar blandning av den här kvinnan och den här donnan. när hon nyligen befann sig på en date med vad som visade sig vara en gift man lägger hon lugnt ner servetten och gör sorti med orden "well, I'm not a side dish, I'm a main course".

jag har också lyssnat mycket på feist nya skiva, slängt ihop snittar för 150 personer och hittat en ny anledning till att gå till jobbet.

på återseende.

bot och bättring

2011-11-18T00:37:00.000-08:00

allt var bättre förr. inklusive min blogg. förr kunde jag till och med vara riktigt fyndig ibland, nu händer det inte mycket ibland tangenterna.

kanske för att det är mörkt när jag kliver ur sängen.

kanske för att jag lägger 50% av min energi på pr-byrån intro, inte så mycket fyndigt kvar sen.

kanske för att blivit gammal och luttrad och inte blir lika upprörd över halvtaskiga event där man struntat i att toasta brödet till skagensnittarna.

jag säger som det berömda paret i pretty woman:

- It's just that, very few people surprise me.

- Yeah, well, you're lucky. Most of 'em shock the hell outta me.

är det jag eller?

2011-10-20T06:10:00.000-07:00

vet egentligen inte om jag ska skratta eller gråta när jag läser det här, men det är oktober, man måste välja skrattet när tillfälle bjuds. här följer utdrag ur diverse jobbannonser jag sett idag som riktar sig till min yrkesgrupp.
mycket nöje.

Är du världens bästa produktionsledare?

Vi söker en snäll, härlig, gullig och supertrevlig produktionsledare som vill pyssla om våra superroliga kunder, se om våra småtokiga kreatörer och elda på våra fokuserade projektledare. Är det du?

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hos oss kommer du att få en viktig roll i att både leverera "smör och bröd" samt "utanför boxen"

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Du tycker om att arbeta i team, tänker i realtid och 24/7, klarar av att hålla flera bollar i luften men samtidigt ha ordning och reda.

h j ä l p!

existens vs nåt mer

2011-10-20T03:22:00.000-07:00

det finns de som lever där ute. just nu känns det som jag mest bockar av. sömn - check, föda, för mat vill jag knappast kalla det - check, ta sig igenom dagen - check.

det är existens av att andas in och ut, inte så mycket mer.
men jag jobbar på det.

hur får man in påstan-redaktionen, matnördar i allmänhet och exet och hans nya i synnerhet i sitt hus?

2011-10-07T00:48:00.000-07:00

svar: it's all about meat.

nobelpris nobelpris, helt plötlsligt är alla poesikonnässörer och tomas med tranströmer.

desto gladare blev jag när jag idag läser om ett tillskott som har minst lika stor potential att bli prisbelönt. skillnaden är att vurmen för den här typen av verksamhet är det ingen som hymlar med, ingen behöver låtsas att de känner till något som tidigare varit okänt. jag pratar om kött. jag pratar om charkprodukter. och dessa gudagåvor tillsammans med ett namn som magnus ek, det är vad jag kallar poesi. att hemvisten för den här verksamheten sedan kommer att ligga i mitt hus är inget som stör historien. de slår upp dörrarna i december så jag planerar redan nu att boka av julsemestern och boka på en kranskärlsrensning, mina kolesterolvärlden kommer sannolikt krypa upp på diplomatfrus nivå på ett halvår.

och kanske bäst av allt, inom kort kommer surret på stan gå "vart var det den där nya charkbutiken låg? jo just det, i maria paulssons hus, den där ödmjuka tjejen på vinden du vet".

säg till så paxar jag plats för just ditt tält på hornsgatan innan öppning.

fredagsläsning

2011-09-30T05:00:00.000-07:00

killen på nitty gritty ser genom påsen vad jag köpt för magasin. "den var bra faktiskt" säger han om min icon-tidning. jag frågar om den är lite som vanity fair, han säger mer som filter. jag visar mitt ex av filter jag har i väskan och säger att då har jag väl hittat rätt, men nånting säger mig att icon är lite mer glossy, to judge by the cover. min teori är att båda magasinen kan skriva om folk i missbruk, sannolikheten är bara att om man i icon knarkar châteauneuf du pape i the hamptons sker missbruket i filter mer i trakterna kring gullmarsplan. bob shaye vs toni holgersson.

se där, jag har inte dömt av omslaget, jag har läst.

förövrigt ÄR omslaget väldigt vanity fair och inlagan väldigt monocle. men hey, vem kan klandra dem, så länge de inte snor layouten av kalle anka & co får de väl sno hur mycket de vill.

södermalm always strikes back

2011-09-27T01:59:00.000-07:00

när man är born and raised innanför tullarna i stockholm rockholm är det ingen nyhet att stan med åren blir minerad mark. överallt kan det förflutna dyka upp och bita dig i baken, när du minst anar det, ex, arbetsgivare och annat satyg, överallt finns dem.

förra veckan, spontanmiddag på bar central med min bästa gabriella. väl vid varmrätten får vi sällskap av två herrar vid bordet bredvid. de frågar vad vi äter, sen är det liksom igång, vi äter middag ihop om än lite i kanon. vi pratar branscher hit och feminism dit och det dröjde ju såklart inte länge förrän vi kommit fram till att den enes kusin är mitt ex nya. "är det du som är hon?". tja, är man på skånegatan så är man, det är liksom som att be om det.

och karman fortsätter. placeringen av mitt nya kontor är också som att be om det, bondegatan, vad tänkte jag på? går förbi lisas café för en snabb catch-up med en vän. tisdag förmiddag, tomt sånär som på ett bord. och där sitter hon som är hon nu, hon vars kusin jag träffade förra veckan. vi har lyckats ungå varann i över ett år, trots att vi båda har söderadresser och "jobbar med media" (vem fan jobbar inte med media i stockholm). jag försöker spela oberörd men lyckas dåligt eftersom han som jag var hon för berör mig fortfarande.

jag flyttade från vasastan för tre år sen för att sånt här hände lite för ofta. södermalm börjar komma ikapp mig.

fan också.

så som det är

2011-09-26T07:05:00.000-07:00

mentalt bortrest.

återkommer.

nu kan det bli konstigt

2011-09-23T02:28:00.000-07:00

man är ju över kullen, det är helt klart. jag ringer en vän och krämporna avlöser varandra. vi säger i en mun att det är lika bra att börja samtalen som astrid hedanefter, döden döden.

men ur migränaskan och in i elden ska man och jag går ut starkt på fredagen med en inspirerande lunch. det har flyttat in en curator på kontoret som suger mig in i konstvärldens alla hörn med sina berättelser. jag tuggar dumplingar och får in ett jaha, uhum, nähä emellan dippsåserna och fläderblomsläsken. jag försöker sedan dra hissversionen av min egen story och märker att det tar väldigt många våingar innan jag är klar med alla bisatser och tillägg. vet inte ens om hissen nånsin går ända upp för henne när det gäller min sysselsättning men när plommon-ingefärsdippen är slut har vi nåt slags grepp om varann.

jag lämnar kocksgatan med guarden högt, redo att slugga och glad att jag inte tänkt på huvudvärken på nästan en timme.

meddelande

2011-09-19T05:57:00.000-07:00

betalat räkningar. det är det enda jag gjort idag som rättfärdigar min existens.

slut på meddelande.

mer plånbok än passion

2011-09-15T00:27:00.000-07:00

jag höjer varken på ett eller annat ögonbryn när jag får höra nyheten. grupp f12 ska öppna nytt, ja det var väl på tiden, det var ju typ en månad sen sist. miss voon huserar i nya elite park på sturegatan, fint ska det va. lunchen börjar med en drink, god, men vilken drink är inte det 11.30 på dagen?

när folket stillat sig tar melker och danyel till orda. jag förstår att man är trött när man precis spikat upp de sista tavlorna på sin tredje krog på tre månader men bjuder man till presslunch får man kanske ta nåt uppåttjack och anstränga sig lite. entusiasmen och tonen liknar mest två pubiskillar som ska hålla föredrag om vattendragen i norrland i högstadiet. "tanken på att öppna asiatiskt har varit med sen 2007" säger melker, jaså, glädjen sprutar inte direkt ut över matsalen nu när det äntligen blev av. i en bisats presenteras miss voon själv, en medarbetare från gruppen som bara råkade ha ett så bra efternamn. hon ska vara restaurangchef på stället och jag hade hellre hört henne prata, förhoppningsvis är hon lite mer kär i sin nya arbetsplats.

så till maten. det är svensk/europeiskt med asiatiska influenser. först bjuds en laxtartar i glas på isbädd. salmalax, gurkbitar, wasabikulor på toppen. gott i några tuggor, aningen tradigt efter femte spadtaget. sen kommer höjdaren, svampdumplings med päronbitar. hade kunnat äta 15 till. lätt. därpå följer hjortrack med selleripuré, grönsaksräfs, shitake och sojabönor med tamarindsås. också väldigt gott men särskilt mycket asien smakar det faktisk inte. som avrundning en kamomillkaka med vit chokladsås smaksatt med grönt te och en nyponsorbet till det. helt okej, sorbeten var frisk och god men samma där, inga asiatiska klockor som ringer i mina öron.

det mest spännande, iallafall i teorin. är sashimibaren de berättar om som kommer att finnas längst in i lokalen. i ett plexiglasställ i våningar kommer 10 grams bitar av fisk av alla slag ligga uppradade som plockgodis att snacksa på när man tittar på menyn. 7-17 kronor kommer karamellerna kosta, hoppas det blir lika bra i praktiken.

lokalen är signerad thomas sandell dvs safe-snyggt. han säger "när man tänker på asien tänker man ju på rött och guld, så matsalen blev i rött och guld". okej, är man så 1A-lösningsorienterad kanske man inte bör erkänna det straight up, eller? det är bladguld på väggarna och foton på personer från det övriga f12-imperiet, jag vet inte, det kanske hade känts mer spännande med wellpapp på väggen och teckningar från ett asiatiskt barnhem som fick 1% av varje dagskassa?! men jag måste ge dem för akustiken, man kan prata med varann, något som inte är vanligt på stockholmskrogar (shit va gammal jag är).

totalnotan landar på att ja, det här kommer ju funka såklart. det känns lagom mycket new york för stockholmarna, det här med dumplings är ju så nyttigt och det blir nog en perfekt första dejt bar för alla match.com användare. good night and good luck säger jag.

att göra i telefonkön

2011-09-13T07:14:00.000-07:00

att passa på att knapra lite på en skorpa när man sitter i telefonkö kan låta som en god idé. värre är när de där tre personerna som var före dig i kön helt plötsligt är borta och någon svarar i andra änden. har du försökt prata med en myndighet nångång när du haft munnen full av fullkornsskorpa? det är inget jag rekommenderar.

men hunden verkade iallafall ha kul åt mig när jag försökte få ut en deciliter halvtuggade skorpsmulor ur munnen utan att det skulle låta som om jag kräktes skattmasen i örat.

tjena va rock'n'roll

2011-09-09T02:40:00.000-07:00

när jag ser en sån här rubrik vill jag återigen bort från den branschen jag har min fot i. vill inte ha en enda tå i den där ankdammen. jag var inte på nån av de sju storfesterna igår, jag låg hemma och läste ut just kids av patti smith och kände att det var helt rätt val.

däremot fick jag lätt ångest över att min biografi över åren 20-29 inte skulle bli i närheten så spännande. när har jag ätit left overs från restauranger för pengarna inte räckt till mat? när har jag sovit på golvet och skapat nätterna igenom i skenet av ett enda stearinljus. när har jag lidit för min konst? nä jag har druckit latte på rörstrandsgatan, bott i bostadsrätt och och betalat hemförsäkring. håll i trosorna va spännande.

livskrisen, är som så ofta, ett faktum.

ane for president

2011-09-06T02:17:00.000-07:00

nu är det lite höstigt och man ska bli eftertänksam och ligga i varma bad med djup lyrik. men jag är mer på humör att springa genom vattenspridaren och spendera löjligt mycket pengar på ett par skor. det kan bero på att jag drömde dekadenta drömmar inatt, det kan bero på att jag sett på den här videon lite för många gånger.

eller så kan det bero på att det känns som jag vaknat upp ur en fyra månader lång förkylning som äntligen försvunnit. locket för öronen har släppt. bojorna har lossat, jag är nyfrälst på nåt slags motsatt sätt och jag ska nu fira detta med en kebab till lunch.

position bondegatan 11

2011-09-05T04:50:00.000-07:00

madam b har börjat på en ny följetong. stay tuned, det här kan bli spännande.

förövrigt har jag nytt kontor och känner mig piggare än vanligt. kanske mest för att jag varit innekatt hela helgen och somnat före halv elva varje kväll. jag säger som en kille jag mötte vid kaffet härom dan "det är baksmällan efter sommaren". exakt, inget mer rännande ute hela nätterna och hoppandes i sjön, nu går vi till sängs med en god bok istället för en främling.

bokförlaget ska ju leva de också.

spoiler alert

2011-09-03T07:53:00.001-07:00

har precis sett "bridesmaids". om du inte har sett den och inte vill veta något om handlingen kan du sluta läsa nu. det är inte den chick-flick det låter som.

det finns en kvinna i den här filmen som jag tror alla tjejer har träffat i sitt liv. hon som utåt sett verkar "perfekt", verkar ha "allt" och inte är sen att få in det i konversationen på nåt sätt. i filmen är hon den nyvunna vännen till bruden, barndomsvännen får snällt knyta näven i fickan när hon tar över allt med sina pengar, sitt hårsvall och sina kontakter. det går många turer och efter bröllopet när bruden åkt iväg står de två kvar och fru perfekt säger att det var trevligt att lära känna henne, barndomsvännen. då säger hon det tillbaka! föreslår med en förlåtande och förstående ton att de alla tre ska gå ut en kväll inom snar framtid. varför då?

visst. det är ju självklart att fru perfekt egentligen inte mår bra, att hennes man inte ser henne och att pengarna inte gjort henne lycklig bla bla bla, men det är ingen ursäkt för att vara en bitch och låta det gå ut över andras liv. jag tycker inte att man behöver vara så förstående. . jag tycker inte alltid att man behöver förlåta de där kvinnorna , vara så inåthelvete storsint och tänka att hon har det ju inte lätt ändå.

nej, ge henne numret till en terapeut och hälsa att hon kan höra av sig när hon dealat med det som ligger till grund för att hon inte kan bete sig som folk. till dess vill jag ha min barndomsvän och dricka drinkar i fred tack så mycket.

modeunder och undermode

2011-09-02T03:12:00.001-07:00

det är klar pre-höstmorgon när jag går ut med hunden strax före sju och luften doftar teminsstart och nytt pennfodral och inslagna böcker, jag älskar det. det nyper lite i kinderna, tur att jag köpt prima undertröjor i ull från nåt orört militärlager på min bästa second hand, de kommer sitta fint i vinter.

ja kanske var gårdagskvällen den sista med bara ben under klänningen. det var min vän som hade bokrelease för sin baby. jämfört med mig har hon skrivit en riktigt bok, en sån som innehåller högst fem bilder och har storlek 12 på texten. min gamla utgivning framstår som en pekbok med målgrupp 1-3 år i jämförelse. hon var iallafall ruskigt snygg, läbbigt mediatränad och svarade lugnt och sakligt på alla frågor, jag hoppas det blir ännu mörkare och kallare snart så jag får sitta inne och läsa. jag uppmanar alla att göra detsamma.

förövrigt terminsstartar jag på mitt nya kontor på bondegatan på måndag. helgen går åt till att köpa bänkpapper och innetofflor. ska också försöka hitta en sån där penna som man kan märka sina vantar och mössor med, ni vet hur det kan bli kapprummet.

han säger att vi ska ta hand om varandra

2011-08-30T00:58:00.001-07:00

läser i tidningen om abdinasir ali som bor i sverige, kör taxi sex dagar i veckan och skickar pengar varje månad till sin släkt i etiopien. det viktigaste är att vi tar hand om varandra medan vi finns säger han. jag cyklar till jobbet och tänker på min egen släkt.

min morfar som dog för två år sedan. jag grät inte på begravningen, jag kände ju honom inte. jag vet att han jobbat i hamnen, att han hade problem med spriten och att hyssade min mamma och moster när de ville sjunga när det var gäster hemma. man skulle inte tro att man var nåt, att man kunde något, man skulle inte vara märkvärdig. min mormor lever och jag vet lika lite om henne. att hon jobbat som undersköterska, tror jag, att hon bakar god mazarintårta, att hon är väldigt ängslig. blandar hon till fel saft tänker hon på det i två veckor. ringer till mamma och ojar sig. jag blir tokig på ojandet, sen får jag dåligt samvete för att jag blir tokig på en 81 åring som bara vill väl.

nu vill jag knappt hälsa på längre. hon bor en timme bort, jag borde åka dit oftare. allt detta borde som sitter i trakten där revbenen går ihop och vandrar upp i halsen ju mer jag tänker på det. täpper till där det ska komma in luft. hon är hyfsat frisk, hör lite dåligt men är bara måttligt förvirrad. vi pratar om väder och vind. jag vet inte vad hon drömde om när hon var ung. jag vet inte hur hon och morfar träffades. jag har ju chansen nu, åka dit och reda ut ett och annat över en mazarintårta. kanske är det jag borde göra i helgen istället för att gå ut på lokal och bli misantrop som alla andra lördagkvällar.

jag börjar med att ringa och kolla om jag får komma. ska bara slå upp numret först.

punk is alive and kickin

2011-08-23T03:54:00.000-07:00

innan man kan simma måste man ha armpuffar för att kunna flyta. mina armpuffar heter vivienne och westwood just nu. såg en dokumentär om henne i söndags och har inte kunna sluta tänka på det rödhåriga vidunder som är 70 bast och cyklar fram och tillbaka över london för att ta sånglektioner och tar med sig kakor till dj'n som presenterar musik till visningen.

hon pratar och klipper i tygerna och bläddrar upp målningar hon gillar. hon har en oblyg fnissighet över t-shirtar hon gjort som blivit storsäljare. hon är en 20 årig punkare med en grand ladys eftertänksamhet och pondus. hon säger åt sin man att gå ut ur rummet. hon får modellerna att stödja regnskogsprojekt innan de entrar catwalken. hon vill ha det rörigt och hon vill inte nöja sig med en nästan bra låt när hon vet att den perfekta finns.

hälften av dokumentären tror jag att hon är på låtsas. men hon finns. i allra högsta grad. med sina klänningar och sina tankar. med sin vilja att förändra och sin lekfullhet att det ändå bara är kläder, have a little fun with it.

nu har jag ju i stort sätt berättat allt som händer så då kan ni ju strunta i att se filmen egentligen. fast se den ändå. bara för att det är hon. och så att ni kan påminna mig om 45 år hur jag ville bli.

ps. har man en mössa som det står chaos på har man ryggen rätt fri. ska skaffa en sån.

åttionio kronor du aldrig ser igen

2011-08-20T09:59:00.000-07:00

kom på ett annat tillfället som samma triviala ångest infinner sig som när jag läst en notis i expressen. när jag är på krogen och ätit en ceasarsallad. det känns alltid som ett säkert val men fan så trist när man har ätit upp den torra kycklingen, knaprat i sig krutongerna och letat upp all parmesan. då sitter man där med ett berg av romansallad som badar i nån simmig dressing, är 89 kronor fattigare och mätt i en halvtimme.

ovärt.

fem sekunder av mitt liv jag aldrig får tillbaka

2011-08-19T04:02:00.000-07:00

på äkta mediastockholm-manér äter jag take away på kontoret i sällskap av expressen.
bläddrar förbi ömsom babylycka ömsom börskris, heaven and hell. bläddrar vidare till skvallersidorna och läser en notis om veronica maggio. rubriken säger "trasiga skor" och de ca tio raderna nämner att artisten setts på scen med trasiga skor och hennes kommentar lyder "ja, typiskt mig, när jag hittar en par jag gillar använder jag dem tills de är helt sönder". och sen kommer den där känslan. känslan av att vara snudd på intellektuellt våldtagen när jag intagit en så kopiöst trivial information att jag får ångest av att jag just lagt fem sekunder av mitt liv på att läsa den.

hur kunde ögat ens fastna vid den rubriken bannar jag mig själv? varför kunde jag inte bara stannat där på börssidorna och istället fått ångest för att världen håller på att gå under, det hade ändå känns bättre.

jag trycker i mig det sista av min yakiniku för sjuttiofem kronor och känner mig hyfsat mätt i magen och väldigt mätt på kvällstidning.

hänt i trappuggången forts

2011-08-17T06:39:00.000-07:00

jag möter madam b i trappen. jag frågar om hennes lapp om mattan, var det verkligen nån som hade snott hennes förra dörrmatta? ja, kan du tänka dig, jag ville inte vara en sån där gnällkärring egenligen som skriver lappar men sen blev jag så förbannad.

hon frågar om jag är hemma på dagarna med min hund. jag tänker att nu kommer det, nu kommer anklagelserna om att jag förstör hennes skrivro och skadar hennes konstnärssjäl med min skräniga musik och hundes skällande. men nej, hon har ju bara barnbarnet på besök som är så vansinnigt förtjust i hundar, dom kankse fick komma upp och hälsa?

hälsa? madam b hos mig? i min lägenhet? i min lilla oansenliga lya? tänk om hon ser bokhyllan, alla alster som är prydligt uppradade. jag måste genast gå hem och tänka ut en strategi för oväntat besök.

soundtrack

2011-08-17T02:52:00.000-07:00

När mänskligheten ruttnar i en hög och alla ba: "vad är bäst för mig?"
och "jag köper vatten på flaska"
och "hon älskar inte dig"

Säger jag: "Mäh, Fredrik, spela spelet"
Men du ba: "varför då?
jag vill inte bli älskad så
man får inget för det när man är som vi
man får inget för det när man vill folk väl
när man har en vilsam själ"

Ska vi starta upp en by
ska vi bygga upp nåt nytt
ska vi skriva en ny bibel med tio nya budord
kan vi heta nånting annat Fredrik
kan vi passa in någonstans där man får sköta sitt eget huvud
men slipper sköta sig själv.

Dom slogs på stan
Det var nån slags knark i mitten
Alla skratta "kolla dom därå"
men du skulle gå emellan

Man gör inte så i det här landet
Man börjar inte prata med fel person
Man tycker inte om det här bandet
Man börjar inte sjunga på rätt ton

(Åh, alla låtar jag skrivit till såna som inte är värda en låt
åh, historien är full av låtar till såna som inte borde få en låt
man måste krossa hjärtan och starta krig
man måste ha skadat för att hamna i böckerna
man måste skada för att få en låt, en bok, en tavla)

Kan jag få ett tal på torget
Kan vi bygga upp nåt nytt
Jag vet inte vad det nya är men bättre än det här
Får man sluta vara hård
Får man luta sig mot nån
Kan du bygga en låg scen så man får se folk i ögonen

Om det inte finns himmel Fredrik
Varför föddes man snäll
Det här är mina armbågar Fredrik
Jag ska vässa dom ikväll

Ge hit lite stigma
Visa mig en sekt
Ge mig nånting o tro på när ljuset är släckt

//Säkert!

hämden den ljuva

2011-08-15T00:49:00.000-07:00

har en filmsöndag och det alster som står ut är som oftast singerat danmark. jag har sett alla hennes alster, flera av dem flera gånger och detta är inget undantag, susanne bier har gjort det igen. hämden är ljuv. ack så bitterljuv.

som ofta i hennes filmer är det de utomkroppsliga kontrasterna som blir till det inre dilemmat. en läkare utan gräns, så osjälvisk och uppoffrande som samtidigt är den och svikande familjefadern. diplomatsonen som väljer det minsta rummet i palatset, kanske för att hålet inom honom är så stort. filmen vilar. i uttryck, stämning. så man faktiskt hinner andas själv, andas in i filmen och hinner känna, förhoppningsvis känna det de känner.

hämden hämnas på sig själv i söndagskvällen och jag ligger sömnlös halva natten. det är nog precis det hon vill. jävla susanne.

nu när du säger det så

2011-08-09T03:35:00.000-07:00

killen på il caffé berömmer min färgkombination på blusen och koftan. jag tackar och kontrar med att the sartorialist slukar runt i kvarteren, that's why. vem, undrar han. jag förklarar att det är en bloggman från staterna som går runt och plåtar folk han tycker klär sig snyggt. så det är därför, säger jag, jag har ansträngt mig lite extra liksom. cafékillen säger att det låter som en läbbig myndighet.

då hör jag hur det låter att jag klätt upp mig för en bloggtönt från new york.

jag skäms lite.

what more in the namn of love

2011-08-08T00:01:00.000-07:00

det är en regnig söndag och jag ser "kyss mig" och jag gråter. för att det är vackert, för att det är kärlek, för att kärlek är svårt och nästan alltid slutar med att man sårar nån. jag läser en intervju med en av huvudrollskvinnorna som säger att motsättningen, konflikten i hennes karaktär lika gärna skulle kunna handla om att hon var israel och hennes kärlek palestinier. de råkar vara två kvinnor, de bara händer.

i lördags såg jag så många bevis på att kärleken bara händer, oavsett vad konventionerna säger. prideparaden var en injektion av adrenalin och endorfiner, att dansa framför QX-ekipaget i höga klackar i ömsom regn och ömsom sol i fyra timmar var bland det bästa jag gjort. kanske för att min terapeut en gång sa att jag är narcissist, kanske för att det finns en berusande gemenskap i att leva sitt liv lite utanför boxen. måndagmorgon på hornsgatan och stockholm känns plötsligt berövad på all färg. men på min balkong vajar regnbågsflaggan som i lördags var min klänning.

nästa år åker den på igen.

hänt i trappuppgången

2011-08-08T00:00:00.000-07:00

madam b sätter ner foten.

en hjälte med tangakalsong

2011-08-03T03:01:00.000-07:00

jag ligger lite efter när det gäller sommarpratandet. alltså, jag pratar väldigt mycket själv men jag har inte lyssnat på dem som gör det proffesionellt. men härom dagen la jag mig däst i eftermiddagsskuggan och rattade in gustaf hammarstens snack. o jösses.

han berättade om inspelningen av filmen brüno, en film jag inte än kommit mig för att se men sasha baron cohen är ju ett geni! gustaf berättar om inspelningen av slutscenen, hur allt var väldigt nära att gå åt helvete flera gånger men att när han till slut ligger i buren, hånglandes med cohens alias straight dave med testosteronstinna amerikaner som löper amok utanför så känner han det. det är värt det. hela inspelningen när han flera gånger frågat sig själv va fasen han håller på med så var det för denna slutscen och vad den blottar hos inskränkta neandertalare som blir rosenrasande när ett bråk går över till kärlek, just för att det sker mellan två män.

så i dessa pridetider uppmanar jag alla att se klippet och lyssna på programmet. sånna här hjältar måste hyllas, det är underhållning, det är skräckfilm på riktigt och det är ibland det viktigaste man kan ägna miljon-hollywoodbudgetar åt idag.

sommar i stan

2011-08-01T02:24:00.000-07:00

jo, luften gick ur. läste om norgeöverlevare i tidningen igår och tårarna rann vid morgonkaffet. att ligga under en sten och spela död. att prata med sin mamma och säga att det är slut nu, han är här, jag kommer inte härifrån. det gjorde hon. men jag gråter ändå. nu får det vara nog med rapporteringen för mig, näsdukarna är slut.

den rosiga sommaren med nattbad och lycklighetskrav. grilloset som aldrig lättar, bikiniränderna som aldrig går ur, öldoftande utomhusserveringar som aldrig står tomma. konstigt hur fullare jag blir ju tommare ekar det. man borde en massa på sommaren. vara glad, vara brun, vara kär, vara fri. jag drömmer om new york på nätterna men vaknar och tänker nej, inte en gång till. inte ett försök till. bliv vid din läst maria, stå ut med ett helt år på en plats. du vet att du kan springa men aldrig fly, du själv kommer med på köpet. gå ut i skogen istället. gå en kvällskurs, städa förrådet, gör din bokföring, lär dig att virka, besök din mormor men tro inte att gräset är grönare på andra sidan atlandet.

det finns inga gräsmattor i new york.

autopilot

2011-07-23T13:01:00.000-07:00

när världen gråter och tv'n har rapporterat till mig hela dagen får jag plötsligt nog. jag lägger kudden vid fotändan och kryper så nära hunden jag kan. ligger i mörkret och lyssnar på andetagen när han sover. när det stora blir för stort och sorgen inte ens går att ta in går jag tillbaka till ursprunget. lagar mat och tar hand om barn. viker tvätt och städar lådor. gör sånt som inte kan gå fel, som inte kan göra någon besviken. när det är kaos i huvudet blir det ordning i hemmet, allt på sin plats, sortera, ställa till rätta. minsta motstådets lag, inga risker, inga nya recept, nu blir det pasta med tomatsås. jag gör så det räcker till alla.

somnar, vaknar och sväljer en dos hopp som ska räcka för en dag till.

har man sagt a

2011-07-20T12:21:00.000-07:00

tittar på per från studio total när han pratade på tedx på almedalen. tack internet för att man kan uppleva allt i efterhand numer. han pratar om deras filosofi och min bild av effektsökeri vs historieberättande förändras en aning. när jag läser deras blogg och förut hört ytligt om deras case tyckte jag till en början att de var förväxta dagisbarn som mest slog på den stora trumman för att någon gett dem pinnen. men när jag får hela bilden får jag mersmak och mervärde.

han pratar om historier värda att berätta vidare. jag kopplar ihop med sociala medier gurun som jag träffade i våras och hennes ord om att det inte är dina vänner på facebook som är värdefulla, det är deras vänner du vill åt. ringarna blir genast större, effekten ökar lavinartat. men man måste få ut hela bilden, tanken bakom måste vara självklar, annars blir det i mitt tyckte bara blir en tävling om vem som har störst megafon.

per pratar om mod. som när jag såg jonas åkerlunds utställning för några år sedan, efter en timme i hans värld blir inte modigt längre att filma någon som drar en lina eller några som knullar. "titta på mig, jag vågar trycka upp en kamera i någons bak". nej, visa mig historien bakom. vem vågar visa upp var kokainet kommer ifrån, hur många barn som hamnat i kläm för droghandeln eller när sexet inte alls är frivilligt, kanske till och med inom familjen?

stör mig men för helvete berör mig.

nu tänkte vi rocka

2011-07-20T00:48:00.000-07:00

det är tvära kast i sommarvärmen. jag lämnade den böljande rågen och odd molly-hasbeens loppisarna på österlen för att komma hem till en behagligt halvtom stad. jag tar båten till ett skrikande gröna lund för att se en gammal mellanstadiekärlek spela med sitt band. det är soligt, både i harmonierna och på taket på dansbanan som är full av folk. men i brist på chabby-chic-spetsar och broderade aforismer är det här mer uppvikta förortsjeans med strass och gladiatorsandaler.

band nr två vill vara rock'n'roll men gör enligt mig två generalfel som förvisar dem direkt till barnbuffén. mellan två låtar känner de behovet att upplysa publiken att det är nu det händer, "nu tänkte vi rocka". efter det tar de ett steg närmare kanten och uppmanar folket att sjunga med i refrängen med referensen körslaget. där satt spiken i kistan för mig och jag drar mitt nätverkande sällskap mot utgången.

väl utanför strömmar folk från ett annat evenemang om tar plats på djurgården varje tisdag på sommaren. jag och sällskapet diskuterar ulla winbladh eller nya gothem. vi enas snabbt om att sotare med lingon på winbladh är mer söndagslunch med mor och far, dessutom känner jag inkastaren på melkers nya och han om någon är rock'n'roll.

inkastaren är ledig och uteserveringen är stängd så vi hamnar inne bredvid östermalmspar som snittar nånstans mellan 70 och döden. det är draperad pistagefärgad sammet, det är blomstermotiv på menyn, det är planka av cederträ. hur fel det än är inser vi båda att det är det absolut bästa stället att ha tourettes på och kvällen blir lyckad and beyond. vi stänger stället och åker taxi genom stockholmsnatten med jordgubbsnapoleon i magen.

now that's rock'n'roll for you.

tillvaratagna effekter

2011-07-12T12:47:00.000-07:00

sista kvällen i almedalen upptäcker vi saker som kommit bort. kameramannen upptäcker att kameran är borta. då är det svårt att vara kameraman. min kollega upptäcker att skorna är borta. hon tog av sig dem på väg hem från krogen kvällen innan, sen dess puts väck.

jag som brukar vara mästare i grenen borttappade ägodelar sitter på det minimala propellerplanet hem och går igenom pinalerna som togs med på vägen dit. av fysiska ting kan jag inte komma på något. däremot måste det finnas en rätt stor avdelning i efter almedalsveckan med annat som förlagts. en vecka när det är lätt att tappa humöret, hakan, förlora förståndet, sina åsikter och tappa tron.

på hela taget skulle jag säga att veckan gick plus minus noll för mig.

hänt i dalen, dag 2

2011-07-06T10:09:00.000-07:00

det är lätt att glömma tid och rum när det är 500 evenemang som sker samtidigt, 40 personer som vill ge dig en flyer, en pin, en blomma, eller skäll bara du går nerför gatan. det minglas och det ska tyckas tyckas tyckas, analyseras och stå till svars. vill man ha lite underhållning på morgonkulan bläddrar man med fördel i seminarieprogrammet, ett axplock från gårdagens utbud:

supa jämnställt
ung och kåt, vilket stöd ger skolan?
är alla livmödrar lika mycket värda?
sverige och gud, behöver vi reda ut relationen?

på grund av annan arbetsbörda hade jag inte möjlighet att närvara vid något av de ovanstående. jag lovar bättring.

hänt i dalen, dag 1

2011-07-05T04:41:00.000-07:00

började kl 10 med seminarium, statusrapport från sverige det nya matlandet. allt är svenskt.
svenskt kött har en knapp med sitt organisationsnamn som ordförande fnissigt berättar om som framgångsrik att bära i raggsammanhang. jag försvinner genast merchandisetankar, lammkött, hängmörat, råbiff - vem skulle inte vilja ha det på en t-shirt?

när landsbygdsministern talar skrattar en man bredvid mig så han gråter. varför är oklart.

tommy myllymäki får ordet och tycker att folk ska sluta snacka om att det är så dyrt med råvaror i sverige och att mat inte får kosta något. "om man står i affären och grymtar över att en kyckling kostar 29 kronor brukar jag tänka att det kostar 10 spänn att skita på centralen".

när det var sagt fanns det inte så mycket mer att säga, nu var det äntligen lunch. i nåt okaraktäristiskt drag i att vara försynt ställde jag mig sist i kön och blev därav utan. jag gick istället och hedrade det nya matlandet med en kebab på pizzeria viking.
nu på kammaren för att ladda mig själv och datorn.

klockan 16 börjar jag dricka vin. sharp.

när vildsvinet har tinat

2011-07-01T02:25:00.000-07:00

dagarna de går och går efter varandra - en av mina favoritsånger från mamma mu när jag var liten. sant då, sant nu men det verkar också vara sant som de säger, att det går fortare med åren.

i onsdags var det premiärmiddag för sverigeturnén, tältet restes vid ekebyhovs slott på ekerö. när jag bränner ut i min toyota starlet på morgonen står solen redan högt på himlen och luften doftar sommarlov. jag levererar mitt gods och får frågan om jag kan åka och köpa kol, det ska helgrillas vildsvin och då kan det va bra med lite bränsle. jag och starlet fixar. strax efter får kocken samtalet från kuriren som ska hämta upp djuret, han får vägbeskrivning till tystberga och upplysningen att svinet är djupfryst och att han får gärna gasa lite sista biten, sju timmar senare ska det ligga på tallrik.

på vägen in till stan liftar tommy myllemäki med till restaurangakademien. han ska lämna över kockmössan till nästa bocuse d'or kandidat och vi spekulerar och skvallrar om branschen. när jag är tillbaka i finklänningen på ekebyhov vid 19-rycket får vi i sällskapet fördrink på absolut svea och äppelmust, sen följer en sexrätters som går i sommarnostalgins smakpalett. starten är ett 63-gradigt ägg med bearnaisesmaker, fru matblogg påpekar att det var väl inte mer än 61 grader ändå. hon har natruligtvis rätt. väl framme vid det nu färdiggrillade vildsvinet säger magen stopp och jag ser mig om efter närmaste hängmatta att sträcka ut i. efter kaffet med rogslagspunchen far vi tillbaka till stan.

mättade, lättade och med precis så många myggbett som på mamma mu-tiden.

har trafikverket kiss-och-bajs-humor?

2011-06-26T12:03:00.000-07:00

som uppföljning på tidigare inlägg förklarar jag härmed varför jag inte har nåt körkort på fickan när jag bränner runt på vägarna.

jo det förhåller sig såhär. jag blev bestulen på hela min plånbok i new york och anmälde därefter mitt körkort stulet hos polisen. jag försäkrade mig där även om att det var tillåtet att köra med polisanmälan tillhanda innan det nya kortet kommit, jo det var okej.

jag ringer så trafikverket och beställer blankett för mitt ärende. hem kommer ett papper med en ruta där man ska klistra in den nya körkortsbilden, skriva under och skicka tillbaka till verket i fråga. varför man nu inte kan maila in bilden efter att man har storleksanpassat den i photoshop är för mig en gåta men jag kan tänka mig att det är något politiskt korrekt med att tvinga in folk i en sån där autombat i tunnelbaneuppgången. detta har nu inte blivt av, jag väntar fortfarande på en good hair day eller helt enkelt modet att kliva in i den där maskinen och dra för det lilla draperiet, jag vet inte varför men det känns skämsigt.

sen kom en annan avgöra käpp i hjulet. min far skulle en dag ta min hund på promenad och sedan lämna honom hemma hos mig. jag kommer hem, hunden är vid liv, allt frid och fröjd. men min pappa, vän av ordning, vill utföra sitt uppdrag till fullo och känner ett behöv av att deklarera vad som uträttats på promenaden. han greppar ett kuvert och skriver med tydliga bokstäver "kiss och bajs! puss pappa". när jag läser detta och sedan vänder på kuvertet inser jag ju att det är det förtryckta svarskuvertet till trafikverket min far har användt till den utförliga toalettdeklarationen. jaha, men ta ett annan kuvert då slashas tänker ni, nej men det är inte helt lätt, av nån anledning var det ett litet hål mitt i det förtryckta kuvertet, så att de anställda ska kunna se vad ärendet handlar om, vad vet jag, det kändes essensiellt det där hålet.

så, eftersom det tar mig lite emot att skicka in nånslags kissochbajs-humor till ett statligt verk så har handlingarna blivit liggande. vi får väl se om jag gör nåt så crazy som att stämpla ett eget hål i ett annat kuvert eller så beställer jag helt enkelt nya papper. jag väntar ju ändå på det där bra hårdagen.

midsommar och mordvapnet starlet

2011-06-26T11:19:00.000-07:00

midsommar har varit en succé förutom mediebevakningen inför storhelgen som havererat fullständigt. hela veckan som gått har löpsedlarna varnat för två saker, spöregn och trafikkaos men jag kan vittna om att ingetdera har inträffat där jag befunnit mig.

vi går upp tidigt fredagsmorgon för att komma ut på vägarna i god tid innan det förväntade kaoset skulle inträffa. väl söder om halmstad när vi har en halvtimme kvar har vi ännu inte mött något kaos. vi har däremot mött en dam som tog tillfället i akt att nyttja yttrandefriheten när hon vid en stoppskylt kliver ur bilen och knackar på min ruta. "detta är ingen leksak, du vet att du sitter i ett mordvapen" säger hon på bred halländska. jag har ca fem minuter tidigare gjort en aning snäv omkörning av en motorcykel som hytter med näven och sedan kör om mig igen. vi åker en liten bit, mc'n kör framför mig på avfarten som leder till stoppskylten. där står en bil. mc-gubben och föraren pratar med varandra var på damen kliver ut och kommer fram till mig. högst besynnerligt tycker jag, varför ska hon gå ut och läxa upp mig, har gubben inte mål i mun själv, varför skickar han en kurir?

hon informerar mig alltså att jag sitter och kör ett mordvapen, en ordval som jag kan tycka är lite att ta i men hon handlar ju uppenbarligen i nånslags affekt. jag ber om ursäkt för min omkörning, medger att den var en aning snäv men låt oss nu gå vidare i livet, vända blad för att citera vår store monark, låt oss köra vidare. damen är inte klar, hon upprepar ordet mordvapen några gånger och avslutar med punchlinen "har du verkligen körkort". där nånstans tappar jag tålamodet, småfräser tillbaks "ja det är väl klart att jag har" vevar upp rutan och viftar framför mig i en gest som betyder we shall overcome, kör nu snälla damen. vid det här laget har jag ju insett att paret är i maskopi, kanske till och med ett äktenskap och det är kankse gulligt att hon vill försvara sin make men nu är det midsommar och en timme bort hägrar en kall öl, jag vill dra vidare.

förövrigt, att jag har körtkort är sant, sen att jag inte har nåt på fickan, det är en annan historia som jag kan berätta i ett separat inlägg. summan av helgen är iallafall att det var underbart att känna gräs under fötterna och se kor, kalvar och annat fyrbent trivas i naturen och imorse infann sig lagom lugnet i gungstolen när det var dags att styra hem igen. men trafikkaoset uteblev även på hemvägen, det var full sula rakt in genom tullarna vid hornstull, ett utmärkt avslut på en utmärkt helg.
tack bobby.

sjön suger

2011-06-22T06:08:00.000-07:00

jag brukar säga att jag inte gick på forsbergs för att stå i lilla baren på riche och säga "det är mycket nu". just nu vore det ett ypperligt tillfälle att tumma på den regeln, om det inte vore för det att jag stupar handlöst i säng när jag kommer hem från jobbet. nån bar är det inte tal om, varken liten eller stor.

jag intervjuade en gång en man som varit kapten på jorden-runt-seglingar vid ett flertal tillfällen. han berättade att besättningen var tvungen att få i sig runt 8000 kalorier om dagen för att överleva de extrema förhållandena ombord. han påstod också att drygt hälften brändes från huvudet och uppåt, dvs av stressen av att dygnet runt drivas av sin överlevarinstinkt och att fatta beslut som var livsavgörande.

jag känner igen mig. jag styr ingen segelbåt över atlanten men väl en stor underhållningsyacht med en tv-kanal som blåser åt ett håll och ett eventbolag som navigerar åt ett annat. jag står vid rodret och vänder kappan efter den alltmer tilltagande vinden, här gäller både hängslen och livrem så att livbåtarna inte behöver halas ner. regattan har inte ens börjat och vi har redan några man över bord.

på onsdag kastar vi loss, vill man sitta på däck och njuta av havets bris klickar man här.

kalla mig gammeldags

2011-06-19T22:59:00.000-07:00

när jag ser en sån här kommentar på det som stundtals sveriges mest lästa blogg vill jag slänga iphonen över bord, ta hunden under armen och flytta ut i skogen och odla biodynamiska morötter med orakade ben.

mitt namn är mycket och jag vill ha mer

2011-06-15T03:18:00.000-07:00

när fredrik lindström visar upp sin nuna i tv brukar jag sitta som klistrad, jag gillar det mesta som den mannen producerar. så även denna gång när hans nya porgram om vad en människa egentligen är hade premiär.

det är svart studio, ett stycke lindström, ett stycke forskare. de pratar om skillnaden mellan människan och djuren, ibland tes den inte speciellt stor, den främre pannloben med det rationella tänkandet kickar in alltmer sällan. de tar ett exempel som skiljer oss från aporna men där jag tror att vi alltmer apar efter våra förfäder. man stoppar in ris i ett hål i ett träd. apan vill ha riset. han stoppar in handen och kryter handen om så mycket ris han kan. konsekvensen blir att han inte får ut handen, men i rädsla för att mista sin skatt håller han kvar och sitter därmed fast i trädet. forskaren påstår då att människan har kommit längre, hon förstår att om hon inte är så girig på en gång kan hon plocka ut lite i taget och slippa sitta fast i skogen. men jag är inte så säker.

känns det inte som om vi mer och mer krampaktigt gapar efter karriären och är så rädda att släppa att vi sitter ihop med vårt jobb? är det inte en klassiker att när man hittat nån man gillar håller man i så hårt för att ens käreste inte ska försvinna så att man till slut kramar ihjäl kärleken? hur vore det om vi följde evolutionen och insåg att livet kan ätas bit för bit, att allt inte behöver sväljas helt och fastna i halsen så vi är utbrända innan vi är 30?

jag försöker påminna mig själv att riset kommer att räcka hela livet om jag äter några korn i taget. men oftast vill jag trycka i mig allt på en gång för att jag är så inåthelsike hungrig. så om nu undrar var jag är kan det vara så att jag står med handen fast i ett träd nånstans.

festen är över när nån somnar i ditt knä

2011-06-13T03:31:00.000-07:00

när jag kommer till festen är det som att de har nått stadiet av efterfest på en gång. på bordet finns halvätna tallrikar och oöppnade presenter, några leker med ett hopprep. de lite mer vågade springer nakna runt med vattenslangen, skrattar och skriker, någon som ofrivilligt slängdes in i vattenkriget står och gråter. jag sätter mig på en stol och får plötsligt en kille i knät. han tittar förvånat på mig, jag försöker säga nåt kul men efter några sekunder har han somnat. det börjar bli svettigt. jag undrar för mig själv varför det alltid blir såhär? varför man inte kan sluta när man är på topp utan måste köra lite till, rätt in i kaklet? när det roliga går från bruk till missbruk, linjen är så hårfin.

jag väcks ur mina tankar. en av gästerna står och drar i sitt sällskap och vill gå hem. värdinnan är fortfarande naken men glad, hon springer runt på gräsmattan och verkar inte märka att hälften av festen har gått hem. jag tänker att det nog är dags för mig också att dra mig tillbaka, klockan är ändå fyra på eftermiddagen och 5-års kalas tar på krafterna.

göran greider och folkhälsan

2011-06-10T05:19:00.000-07:00

jag jobbar för närvarande med ett projekt i en tv-kanal som uppmanar medborgarna att börja röra på fläsket. i slutet av sommaren arrangerar vi lopp i växjö, falun och huvudstaden där man kan springa en mil, en halvmil eller typ 200 m för barn. i övrigt vill vi inspirera till att ta det där första steget till ett lite hälsosammare liv. så vad ska vi göra?

jag vill stänga av alla rulltrappor för en dag och hälsa från första steget. jag vill dela ut cyklar vid infartsparkeringarna så folk skippar tunnelbanan. jag vill att bussarna stannar vid varannan station så man måste gå en liten bit extra. jag vill stänga av genvägarna på ikea så att man måste gå igenom hela skiten för att komma ut och jag vill få folk att ta ur batterierna ur fjärrkontrollen till tv'n.

vad vill ni?

förövrigt finns det en person i det här projektet som gör mig rörd och vars historia mot ett hälsosammare liv är högst nödvändig.

go göran!

jämställdhet and beyond

2011-06-09T07:58:00.000-07:00

jaha, nu ska männen ha det svårt också.

inget får vi kvinnor ha ifred, inte ens presationsångesten och känslan av att inte räcka till! så himla typsikt män, man kan inte komma hem från jobbet och känna sig misslyckad och skör som porslin, nej då kommer männen och ba:

"a men jaaaaag da? idag åt jag pizza till lunch så hade peter med sig värsta nyttiga salladen som han hade gjort själv med eget surdegsbröd till och han spillde inte ens på sig och jag kände mig bara så tjock och ful och heeeeelt misslyckad!!!"

vad händer härnäst, ska de börja snyfta över celluliterna på fyllan eller?

jag ska få gå på kalas

2011-06-09T05:44:00.000-07:00

fick igår den finaste inbjudan jag nånsin fått. can't wait!

matlagning back in the days

2011-06-08T03:06:00.000-07:00

efter kommentarskorrespondens med lotta the one and only inser jag nu vad jag behöver för att få nån ordning på matlagningen i huset.

tre ungar och en fläkt. annat var det på 90-talet, då var det stadiga händer om kopparkitteln.

osmaklig tragedi

2011-06-07T07:15:00.000-07:00

"det är vad folk vill ha". inget gör mig så förbryllad som den frasen. vem är folk? och när har de sagt precis vad de vill ha?

satt i möte härom veckan, en mattidning och dess bilder kom på tal, vissa av dem såg med mina mått mätt inte alls särskillt aptitliga ut. jag fick höra att jag var en ung stockholmssnobb, att alla inte var som jag, "det här är vad folk vill ha".

i fredags var jag på parkteatern. skulle se sommarens main act med en kompis, vi tog med oss en flaska rosé. vinet var rätt surt men va fan, vi skulle ju få gratis underhållning. musikalisk komedi utlovades det i vitabergsparken. problemet var att pjäsen varken var särskillt musikalisk eller komisk. i en timme snubblades det, slogs sönder möbler och överspelades så mimiken kunde nått publik i tantolunden på andra sidan södermalm. plötsligt smakade vinet inte alls speciellt illa, inte jämfört med eftersmaken från det som hände på scenen. min vän, som har lite insikt bakom kulisserna på teatern som står för parkteatern, kunde tänka sig hur resonemanget gått när pjäsen skulle sättas upp. "det här är vad folk vill ha".

men vem är nöjd? skådespelarna? regissören? publiken? knappast. oavsett media, är det ändå inte nånstans kulturens uppgift att driva utveckligen lite lite bara lite framåt? annars kommer ju "folk vilja ha" samma sak hela tiden.

och blir inte det lite tjatigt ändå?

this was a test and you failed

2011-06-01T00:55:00.000-07:00

till skillnad från vår svenske monark har jag vett att be om ursäkt när jag har gjort fel. som en cocker spaniel lägger jag med här med på rygg och erkänner. igår skulle jag fira min bästa väns födelsedag i efterskott och kvällen blev ett fiasko.

planen var klassisk, dinner and a movie. jag har googlat upp aktuella filmer och föreslagit en guldpalmsvinnare med brad pitt och sean penn, idependent och hollywood i ett kan inte bli fel tänker jag. vi börjar kvällen på babylon, solen skiner och vi får ett bord, so far so good. när jag storstilat ska dra fram mitt kontokort, som inte har någon som helst färg av ädelmetall, och stå för fiolerna går det inte igenom. this was a test and you just failed. födelsedagsbarnet får pynta. vi går vidare, jag lyckas hämta hem några poäng när jag kan ekipera min vän med favoitsnackset lantchips på ica och vi styr mot biografen. jag ska återigen svepa kortet, 200 spänn måste det ju ändå finnas skrattar jag nervöst. fail nummer två. födelsedagsbanet för pynta igen.

håhåjaja va jag är tokig skojar vi när vi sätter oss tillrätta på raden med extra benutrymme, ingen av oss är över 160 men fint ska det va. vi njuter trailers och lantchips, snart ska det börja. det börjar mysitiskt med viskande voiceover och naturbilder, aah konstnärlig entré tänker vi. vi är i en vacker 50-tals miljö i amerikat, någon får telegram, någon har gått bort. ljudlös sorg. naturbilderna fortsätter. klipp till sean penn i överdesignad futuristisk stad, på arkitektkontor, glashissar och ritningar. den viskande voiceovern fortsätter. naturbilder. efter 45 minuter börjar vi tveksamt snegla på varandra och tycker att det konstnärliga intron börjar spåra ut. vi har hamnat i en hybrid av mitt i naturen, "ett barn blir till" och en intravenös upplevelse av extacy. jag muttrar nåt som falsk marknadsföring men när det kommer in 3D animerade dinosaurier i bild checkar jag ut. jag har fått två glas vin till middagen och somnar som en griskulting till bilderna av ett vulkanutbrott i slow motion.

när klockan slagit 23 och eländet inte är slut sparkar födelsedagsbarnet på mig och vi går ut. nyvaken stapplar jag hem genom bofils båge i svullna fötter som skaver i klackskorna. jag tittar på studenterna som sitter på gräsmattan med burköl och tänker att de har nog haft en trevligare kväll än vad jag lyckades bjuda min vän.

förlåt min kära, nästa gång får du ett presentkort.

allvaret klär inte i manchester

2011-05-31T00:25:00.000-07:00

läser på dn insidan idag om patienter som inte tas på allvar av vården. det handlar om en ms sjuk kvinna som blir bedömd som psykosomatisk och blir ordinerad vila och lugnande tabletter när hon söker för domningar och yrsel. hennes slutsats är att om specialistvården är en räkmacka är primrvården en wasa sport. ibland med lite smör, oftast inte.

jag blir rosenrasande när jag läser det. dels för att min söta mor också har diagnisen ms, inte en diagnos att skoja bort, och dels för att det väcker minnen av högst oproffesionellt och framförallt omänskligt bemötande jag själv fått inom vården. för ca sju år sedan var livet inte så snällt mot mig. när bägaren en dag helt plötsligt runnit över utan att jag riktigt märkt hur det hände hamnade jag på st görans psykakut. jag var rädd. för var jag hamnat, för vad jag kände, för om jag blivt tokig. jag hänvisas in i ett mörkt, tomt väntrum där ingen bemödat sig med att tända lampan. efter många frågor som är omöjliga att svara på och lång väntan blir jag hänvisad in till en läkare.

bakom ett skrivbord sitter en man i 50-års åldern i mossgrön manchesterkostym. håret är slickat bakåt, ansiktet lite plufsigt, han andas tugnt. jag andas som en kollibri. han bläddrar i några papper, tar ingen notis av min ankomst. till slut tittar han upp och lutar sig tillbaka i stolen med en lång suck. rörelsen gör att slipsen på hans mage åker åt sidan, det fattas en knapp i skjortan och glipan blottar hans vita fläsk. jag sväljer en kvällning. "eh, jaha, alltså jag fattar inte riktigt vad du vill här". lång suck. "lägga in dig, är det det du vill eller?".

han sitter fortfarande bakåtlutad och lyckas på något sätt se ner på mig. jag tittar under lugg, hukar från hans ord och måste till slut knipa ihop ögonen för att bilden av honom får mig att vilja kräkas. min första reaktion på hans replik är att klappa till honom, men då låser de väl in mig för gott tänker jag, så jag sitter på händerna och tittar ner i golvet. med jordens behärskning får jag fram en önskan att fortsätta prata först när min mamma kommit, hon är på väg, kan vi inte vänta? manchesterkostymen fnyser, ger ifrån sig en min som om det var det dummaste han någonsin hört, rycker på axlarna "ja ja visst". jag drar efter andan och går ut till det mörka väntrummet som nu känns som en dröm. läkaren och at-läkaren går korridoren bort och jag hör dem skratta och säga till varann "vänta på morsan".

lyckligtvis var det sedan skiftbyte och jag fick, efter många fler tårar och total vägran att prata med kostymen igen, träffa en annan läkare som tagit med sig medmäskligheten och läkarrocken till jobbet. det är säkert inte lätt att vara läkare varje dag men patienterna som de möter är där på den värsta dagen i sina liv, något att åtminstånde ta på allvar.

wake me up before you go go

2011-05-25T23:34:00.000-07:00

vad hände med det sunda ifrågasättandet?

igår vid hemgång från jobbet fick hälsade kollegan, vi ses imorrn klockan 8. vem har möte klockan 8 på morgonen frågade jag lite retoriskt. det är många som har får jag till svar. ja, det är möjligt, men vem vill ha möte klockan 8?

man blir hungrig vid 11, trött vid 15 och somnar på tunnelbanan hem och åker för långt.
vad man skulle kunna kalla en loose - loose situation.

är det för att vi har det så mörkt halva året så vi vill skynda hem innan solen gått ner ? men varför ska vi då börja dagen innan solen gått upp?

besynnerligt. högst besynnerligt.

jag har blivit en algerier

2011-05-25T07:08:00.000-07:00

det är nåt med vår samtid, man är allergisk mot naturen. kanske inte så konstigt när den enda interaktionen med växtlighet man har under vinterhalvåret är en gran som står i vardagsrummet i några veckor, och sen bam, allt får för sig att slå ut på en gång.

jag hade tagit en position mot det här med pollen som gick ut på klassisk förnekelse, det händer inte mig. nu har det hänt. eller hur kan jag annars förklara att jag sover 11 timmar per natt, vaknar med ögon som golfbollar och känner mig allmänt dum i huvudet. det sistnämnda är det värsta. jag förstår inte vad folk säger. jag är lika kvicktänkt som en surdeg som går på valium.

kisande går jag till apoteket och frågar efter nåt som tar ned svullad, både i ögonområdet och i hjärnan om det går. jag får en paket för det facila priset 22 kronor och tänker att fungerar det här så har de ett mirakelmedel på marknaden. jag motstår frestelsen att svälja hela kartan på en gång utan tar snällt en tablett och inväntar miraklet. det hjälper lite. jag kan öppna ögonen och tänka klart tankar i några timmar i streck men vid 14.30-rycket börjar de ohämmade jäspningarna igen. hur länge ska jag orka hålla mig vaken ikväll? igår höll det till 20.45.

jag skyller allt detta på att vi idag bygger för täta hus, bäddar sängen för mycket och håller dammråttorna i schack. slarv är nyckeln till ett friskt liv.

amen.

om sanningen ska fram har jag redan legat med honom

2011-05-21T01:46:00.000-07:00

missförstådda genier finns det gott om, de flesta dagar känner jag mig i ödmjukhetens namn som ett själv. jag har en föredetta käreste och numer väldigt god vän som också tillhör den skaran, han inom musikens värld. med bakgrund på högskolan för ändamålet med tvärflöjt som huvudinstrument har han de senaste 15 åren fyllt dansgolv världen runt med, som han själv uttrycker det, boms-boms musik. utanför housescenen pratar vi däremot mest om mozart, annika norlin och hur jävla bra feist är producerat. han är en av de smartaste människor jag känner och han har en förmåga att iakta verkligheten som sker omkring honom. för ett halvår sen började han skriva musik om det.

jag fick första inspelningarna på mail när jag bodde i new york och jag visste att det skulle bli stort. dels för att han är musikalisk som få men mest för att det var så ärligt, och som vi alla vet skiner ärlighet, passion och nakenhet igenom och smitttar av sig. då hamnar man högst upp på singellistan och är mest nedladdad på itunes.

och om man tror att låten handlar om sex och därav fått stor spridning kan man lyssna en gång till. det är en krass, cynisk och direkt tolkning av verkligheten och parningsdansen som pågår på dansgolv världen över. med 15 års fältstudier vet man vad man pratar om.

passa din vassa twittertunga

2011-05-20T03:20:00.000-07:00

jag jobbar ganska mycket med det här som i folkmun kallas sociala medier. men att vara facebook-junike i arbetsbeskrivningen förpliktigar. jo jag vet hur man annonserar och hur man syns på olika sätt men jag kände att nu var det dags för att ta det från korplag upp i divisionerna.

jag kontaktade en expert.

vi ses på anglais, hon har som många andra frilansare, lobbyn som sitt kontor/vardagsrum. hon pratar fort och spänner ögonen i mig efter varje påstående. jag nickar och hummar. hon berättar om slående case när foretag fått på käften, misslyckats eller jublat av facebook och andra kanaler. hon säger direkt att hon rent av ogillar hur reklambyråer använder nätverken som kampanjverktyg, enligt henne är det alldeles för riskabelt i och med att en människas negativa kommentar kan starta en lavin som är svår att stoppa. särskillt en lördag klockan tre på eftermiddagen.

efter en och en halv timme är jag fullmatat och överväger nästan att säga upp mitt facebook-konto när jag kommer hem, åtminstånde gå igenom alla mina forna inlägg och ta bort sånt som inte är till min fördel.

den lilla människans demokratisering säger hon om och om igen. jag håller med.

med skräckblandad förtjusning.

alla vägar bär till reklambranschen?

2011-05-20T00:27:00.000-07:00

reklambyrån fyller 10 år, jag är bjuden på kalas. det är som det ska vara, spritspons, hälften kavajslag, hälften sneakers i 3000 kronors klassen. som alltid känner hon honom som pluggade med dom men sen låg med henne och resten är historia - minerad mark är bara förnamnet.

som ett vilt djur på savannen står jag på bakbenen och spanar efter byten och fienden. tänker att jag ska se han som känner alla men det verkar lugnt, fast jag kan inte hålla mig från att läsa hans blogg i toalettkön även om jag borde sluta.

det blir champagnefontän och korv med bröd från oljefatsgrillen. jag träffar en granne och en jag gått i grundskolan med, det kanske faktiskt är så att alla vägar bär till reklambranschen.

fredagsmys med tabu

2011-05-13T11:45:00.001-07:00

note to self, läs inte bloggar om lyckliga förhållanden och väldoftande bebisar när du är på väg hem från jobbet 18.30 på fredagar. särskillt inte när du haft en skitdag, är förkyld, huvudet väger 10 kg mer än vanligt och du knappt hunnit äta lunch.

nej jag vet, jag ska inte säga sånt där. jag ska inte vara 27, ha bostadsrätt på söder, nytt jobb, hälsan i behåll och klaga över att jag får fredagsmysa för mig själv. nej, jag ska vara spännande singel, kåt, glad och tacksam, självständig och njuta av att få göra preciiiiis som jag vill. jag är ju så ung. jag har ju hela livet framför mig. "du ska inte tänka på det där, det händer när du minst anar det, du ska bara tänka på dig själv nu". nej tack. jag är så urled på mitt eget sällskap ibland att jag vill skicka mig själv ut genom fönstret.

och nej, jag avskyr inte min situation alla veckans dagar. men vissa.
vissa dagar vill jag likt en femåring lägga mig ner på golvet på ica och skrika "jag vill inte" när jag måste bestämma mig för vad jag ska handla, vad jag ska laga, vad jag ska göra av min kväll.
det är det mest tabubelagda en ung och hyfsat framgångsrik tjej kan säga idag. just därför gör jag det. det är förbannat ensamt att komma hem och tända lampan själv varje kväll. att inte få dela varken det roliga eller tråkiga som händer med någon. att inte få ha några andra hjärtslag i lägenheten när allt är tyst.

det är klart att jag klarar mig, jag har klarat mig själv i sju år.
men det är långt ifrån jämt det är kul.

några näsdukar och en skrivbordslunch senare

2011-05-12T10:48:00.000-07:00

ibland går det så fort, man går och lägger sig, kanske lite tröttare än vanligt men annars intet ont anande. sen, några timmar senare, vid 02-rycket närmare bestämt vaknar jag och är sjuk.

bihålorna inte så ihåliga längre, halsen känns som ett sandpapper modell rasp och pannan är klädsamt feberrosig. mitt i natten också. björn skifs har rätt, det blir alltid värre framåt natten. har man ont i huvudet är det hjärntumör på gång, känns det lite i magen är det blindtarmen som vaknat till liv, alla krämpor blir livshotande i stadiet mellan dröm och verklighet.

så yr och tung i huvudet av snor stapplar jag till tuben och den stora stygga kanalen. det drar ihop sig för lansering och telefonen är varm i örat. får mirakulöst ihop allt innan fyra men då har jag också ätit lunch framför datorn och snytit mig minst 28 gånger. i timmen.

går hem och krashar en timme. hämtar hunden. sen krashar han i hallen. nu snarkar han högt i soffan. så mycket jag var bjuden på ikväll men kroppen väger 200 kg i sängen och jag tror att det är här jag kommer att förbli.

tänker på alla fina jag träffade igår. rosévin och long lost pals är en dödlig kombination men det är tur att de finns.

kommunikationsproblem

2011-05-09T02:25:00.000-07:00

Citybike, bra tanke i teorin, inte alltid lika smidigt i praktiken.

Jag måste ändra strategi. Det har nämligen hänt ett flertal gånger att stället på mariatoget är tomt när jag ska kvittera ut en stålhingst vid 8.30-rycket och fara till jobbet. Så från och med nu kommer jag likt en tysk, rutinerad charterresenär gå ut i gryningen och paxa en cykel likt solstolarna vid poolen.

Den som flyttar på min handduk får se på andra bullar vid frukostbuffén.

gå och lägg dig gnällkärring

2011-05-06T00:44:00.000-07:00

känns som att tonen varit oförskämt gnällig här de senaste dagarna. buhu, jag har ett nytt jobb, buhu, jag måste åka kollektivt i rusningstrafik, buhu gratiskaffet i automaten är äckligt. i-landsproblemen har haglat som snön som föll i tisdags, inte okej. det är ju inte heller sant. jobbet är ju roligt, faktiskt jätteskojigt, något som jag idag hyllar med en outfit i trevliga kulörer.

dags att rocka och rulla kids, det är fredag.

kontorsjobb, en bokstavlig smärta i baken

2011-05-05T12:20:00.000-07:00

aj, oj, pust och fräs, det här jobbet har på fyra dagar åldrat min kropp ett par decenier. det är det här med att sitta still, inte min likör. smärtan i svanken och axlarna får mig att vilja ställa mig upp och köra YMCA en gång i kvarten men min sociala kompetens säger mig att jag borde låta bli.

jag berättar för min danslärarbekant på kaffebaren om krämporna, säger att jag helst vill byta ut stolen mot en pilatesboll. men nej, det känns lite som att be om mobbing första veckan, "har ni sett nya konsulten, hon sitter på nåt uppblåstbart, har säkert ergonomiska skor och äter typ fallfrukt också".

jag avstår.

min bordsgranne intruerar mig att att luta sitsen framåt så blir det bättre men det är en sån här stol med fler spakar än en normalbegåvad massageapparat, jag går bet, sitter krum.

förövrigt har jag märkt att det är bra att vara ifrån dem i livet man älskar mest. hunden har fått dagmatte och när jag hämtar i kvällningen är det både handtag, famntag, klapp och kyss, vi behövde en paus helt enkelt. nu sover både han och jag gott om natten, utmattade efter dagens intryck och sociala boxningsmatch, en jabb här och där och sen ducka.

det gäller att vara en riktigt slugger när man kommer i nya salongen, det vet både hunden och jag.

i den bästa av världar är livet en kafferast

2011-05-05T05:43:00.000-07:00

återigen på en kreativ arbetsplats, återigen i ett kontorslandskap. det är raka rader, flimrande lysrör och såkallat ergonomiska stolar. jag gör som vanligt, undrar var man kan inta siesta och var dimmern finns. tittar jag upp från min skärm ser jag endast baksidan på skärmen mitt emot.

när det handlar om goda exempel måste jag här hänvisa till mig själv.

när ska de förstå?

jag tar tillbaka allt

2011-05-04T01:20:00.001-07:00

nu förstår jag.

nu förstår jag kris i småbarnsåren och take away mat. nu förstår jag skippade träningstider och obefintligt sexliv. jag fattar hur man får musarm, förkylningar och att man blir misantrop i kollektivtrafiken. urtvättade underkläder med slappa resår, fredagsmys i soffan och lampan som släcks kl 22. senast. jag förstår hur man drunknar i matlådor, dåligt samvete, utbrott på barnen på ica, småpikar till sambon, orakade ben, magsårstabletter, tömma diskmaskinen, flagnat nagellack, halvfabrikat, all inclusive semester, torktumlarludd och hur man mitt i allt det där tappar bort sina drömmar och bilden man en gång hade av ett balanserat och harmoniskt liv.

ni som jobbar 9-5 och har en familj samtidigt, hatten av. för mig har det gått tre dagar och jag är slut som artist när jag kommer hem. och då har jag ändå bara mig själv och hunden att ta hand om.

and that's enough.

nytt jobb

2011-05-02T04:53:00.001-07:00

första dan.

tillbaka till gå via en loppis eller två

2011-04-27T05:07:00.000-07:00

att mat och inredning är hetstoff i media är lika gammalt som förra årets sommarplagg såhär års. det enda konstiga är att folk fortfarande verkar tycka att det är konstigt. det är inte konstigt, det är en högst naturlig reaktion på teknik- och utvecklingssamhället som vi ska livspussla oss igenom.

när ipaden är din snuttefilt och spotify din vaggsång är det väl inte alls konstigt att vi finns mest tröst i våra mest basala reptilhjärne-behov? backa bandet några tusen år, vad gjorde vi då? jagade det som rörde sig, samlade ihop det vi hittade i skogen. vi gör precis samma sak idag. jagar det perfekta rostfria köket med de slitna, tyska vintage-industrilamporna och samlar på heta såser från våra inspirationsresor till asien. skilladen är väl att när vi väl lagt ner vårt byte i dessa dagar skippar vi lägerelden och brassar på teppanyakihällen istället. i övrigt ser jag ingen skillnad. när livet börjar bli oroligt, när det inte riktigt är harmoni i flocken, då sätter vi av mot österlen och går på loppis och samlar på oss skräp som vi inte behöver. eller jagar nytt byte på krogen.

instinkitvt liksom.

påsk i söder

2011-04-24T23:24:00.000-07:00

påsken har rört sig från malmö till köpenhamn till österlen, här är några observationer.

i köpenhamn skippar du med fördel allt vad nyhamn heter och går istället till christianshamn. lugnare, fler locals, mindre smörrebrödspropaganda. håll även utkik efter matvarubutiken fakta, vinet kostar 25 kronor och är inte half bad. har man ingen is går det lika bra med frysta jordgubbar.

pågatåget från malmö ut till spenaten på långfredagen är värre än en djurtransport i öst. jag fick golvplats, dvs satt på steget ner till perrongen men vad gör man inte för att uppleva lite kultur med andra stockholmsjävlar på österlen.

siktar du på roadkill till middag, sikta på fasan. dom flyger lågt och långsamt, jag höll på att få en rätt in i grillen på min starlet -85 under jungfruturen för året.

min hund mår oförskämt bra på skåneslätten. känns okristligt att ta in honom till mariatorget igen. där har han å andra sidan dolly, affe, tage och alla dom andra polarna. frihet eller sällskap, detta ständiga enigma.

tack tv-nyheterna för att ni på påskafton visar ett inslag om mask förekommande i ägg.

maskrosjärn är ett förbannat användbart verktyg.

det var en smått religiös upplevelse att äta årets första grillmåltid. dom kanske var nåt på spåren back in the hedenhös days. fuck induktionshäll, hej lägereld.

imorrn åker jag hem. fy fan va gott det ska bli med cappucino och surdegsbröd igen.

när allt är nytt

2011-04-15T00:55:00.000-07:00

knopparna på träden. tiden att ställa klockan på morgonen. cykelvägarna. nya ansikten överallt, hej hej hej hej och hej på dig. även de jag sett på tv tidigare är nya, nya i verkligheten.

ny röst. ny redaktörsröst. som dröjer lite innan den svarar, som väger för och emot och som tar beslut. vi gör såhär. det är veto, det är ansvar.

namnbricka, lunchmatsal, kaffemaskin, receptionist, pinsam tystnad i hissen, möten möten möten möten hela dagen. samtal samtal fan vad det rings en massa samtal.

allt det här är min bild av hur det kommer att bli. idag är nåt slags lugn före stormen. jag inväntar tornadon, bunkar konserver och passar på att tvätta. som om jag väntade på ett barn.

på måndag är det förlossning. min nya jobb-baby ska krystas ut. fram med epiduralen, det här kommer göra ont.

det sitter i

2011-04-12T22:47:00.000-07:00

det är mycket som faller i glömska nuförtiden. kommer hem med vittvättmedel när det var slut på kulör, byter jacka och står sen utan nycklar, tog jag verkligen en chokladbit efter maten, nej jag tror inte det, bäst att ta en för säkerhets skull.

andra saker glöms inte bort i första taget. vissa saker broderar sig fast i minnet och gör sig påminda i tid och otid. jag talar om barndomen. jag talar om vad ens föräldrar gjorde mot en i barndomen, sånt som jag aldrig skulle få för mig att göra mot mina egna barn. jag gör en topp tre.

3. gnolar med i reklamjinglar på morgonen innan man fått i sig nånting att stäva blodsockerfallet under natten. vid ett tillfälle var jag så nyvaken och ocensurerad att jag sa rakt ut vad jag tänkte till min gnolande mamma, "a men håll käften". jag bad om ursäkt för mina hårda ord, sen följde en harang från mor hur bra det är att visa sina känslor och släppa ut aggresionerna. då höll jag på att säga det igen.

2. man är bortbjuden med föräldrarna på middag, man är typ sju år, man är hungrig. det här med drink före maten är nåt nödvändigt ont som vuxna håller på med, kom igen, fram med käket. på drinkbordet står i bästa fall nån form av snacks, haleluljah, räddningen är nära. när jordnötterna börjat åka in i munnen är det svårt att sluta, handen går mekaniskt tillbaka till skålen, undra på det, det är ju tydligen svält på gång, bäst att lägga in. då kommer det, du ser hur föräldrarna har fått span på dig, nu är det kört, nu kommer det. med ett fixerat, psykotiskt leende, utan att röra en min väser de fram mellan tänderna, tar du en nötjävel till så blir det inget bjönes magasin på en vecka. handen rycks blixtsnabbt tillbaks och läggs i fickan tills det äntligen blir dags för mat.

1. skämsigast av allt. du är i kollektivtrafiken med din mor. du står i godan ro i egna tankar, intet ont anande om vad som snart ska drabba dig. plötsligt har hon fått span, lejonmamman ser smuts och måste absolut i denna stund omedelbart tvätta bort. då kommer den fram, tummen. hon väter noggrant fingret några gånger med tungan, inte omöjligt att en salivsträng hänger med från munnen när tummen nu i slow motion kommer seglande mot din kind. hon tar ett fast grepp om hakan med den andra handen så du inte ska komma undan. du ser i ögonvrån hur resten av ekipaget runt omkring drar efter andan, hon tänker göra det. tummen kommer farande och där, på kinden, gnugg gnugg gnugg gnugg gnugg, mammas saliv i halva ansiktet, förnedringen är total. lejonhonan är nöjd och åker vidare som om inget hade hänt. kvar står du med ett rött gnuggmärke på kinden och din värdighet utspridd över hela golvet.

jag har ingen avkomma än men till dess kan jag lova att jag aldrig skulle utöva något av ovanstående på min hund. hedersord.

sånt man är

2011-04-11T05:09:00.000-07:00

trött på den tvekande årstiden. våren, du leker med mina känslor, bestäm dig.

förvånad över min plötsliga lust för jogging.

faschinerad över hur man kan sätta trötthet bakom det mesta även om det motsäger sig självt.
vårtrötthet till exempel.

glad för att min frisyr för en gång skull sköter sig exemplariskt.

ledsen över att jag missade klungan på dansens hus, det sägs ha varit något i hästväg.

skamsen för att jag härom dan gjorde mig lustig över folk i allmänhet som dansar frigörande dans med små scarves, det får väl de göra om de vill.

förbryllad över att de idag förbjuder burka i frankrike. än mer förbryllad över att man måste gå en kurs i meborgerliga värden om man bryter mot förbudet.

imponerad av min vän karin som snart ger ut en bok. tuff är hon.

oroad över att jag blir äldre. alltså inte gammal utan bara äldre.

nyfiken på vad som ska hända i sommar. det händer alltid en massa konstiga saker på sommaren.

källkritisk tillbedjan

2011-04-04T22:50:00.000-07:00

jag läser i filter om den blomstrande branschen föredragshållare. många är de, anlitade är de och cashar in gör de, med besked. jag tänker på min tidigare fundering om träningen är vår nya religion, här tror jag vi har en annan gren. åker man inte på träningsläger för tio papp och underkastar sig den heliga pt'n så sätter man sig i aulan och lyssar på föredrag.

det finns olika typer av predikanter, men de flesta har samma budskap, yes we can! de ska inspirera, underhålla och ingjuta lite hopp i var mans förvirrade i-lands hjärta. du ska tro på dig själv, du kan om du vill, titta såhär gjorde jag och hjälp va fel det blev men sagan slutade lyckligt iallafall, tada!

nu är ju filter ingen underhållningsblaska och tack gud, i vilken skepnad man nu väljer, för det. artikeln är en granskning om alla talare verkligen har sanningen på sin sida när de pratar för 60'000 i timmen. det visar sig att det är en hel del luddiga påståenden och framför allt är de egna erfarenheterna ofta kryddade en och två gånger. jag försvara inte det här oproffesionella beteendet men om jag återkommer till min tanke att de här sammankomsterna har ersatt högmässan så kan jag ändå förstå varför. vi går inte till kyrkan för att få koll på läget, att få veta sanningen, ville vi det slog vi på nyheterna. vi går dit för att vi vill ha tro, hopp och kärlek plus moms och jag frågar mig bara, exakt hur källkritiskt läser vi bibeln?

jag tror vi måste servera vår predikan med extra allt till vår mediamätta, mikrostressade publik. oavsett om det handlar om en man i sandaler för 2000 år sen eller en 25-årig göteborska med chanelörhängen.

tjockskalle

2011-04-04T02:12:00.000-07:00

jag har pratat om det förr. min prestationsångest för den här bloggen och att jag inte skriver förrän jag tycker att jag har nåt att säga, alternativt inte har nåt att säga men kan formulera det på ett bra sätt. jag tycker själv att det är tramsigt, men nu är det så. prestationsångest-kärringen har satt sig mitt emot vid skrivbordet och där tänker hon uppenbarligen förbli. det hjälper inte att jag hyllar woody allen och andra kreatörer som chausefritt slänger ur sig verk efter verk, jag sitter kvar i klistret. björnklistret.

en annan av mina idoler och tillika god vän är skaparen av den här bloggen som behandlar just det ämnet. kan man ha sån distans till sig själv att man bjuder på sin konst innan det är perfekt eller kanske till och med sönderanalyserat och korrekturläst in absurdum? hon gör det, en gång i veckan, ut ska det bara. det ironiska är ju att det är löjligt bra. det är lite smutsigt, skrapigt, one take, gå på känsla och det är bra. jag säger inte att det inte ligger tanke bakom, men hon vågar lita på sin första intution och jag prisar henne för det.

så jag skriver detta ackompanierad av en medelmåttig bolognese och tänker att jag ska nog leva en dag till även om detta inte var det bästa jag skrivit. men jag har ju promotat johanna, enough for me.

nyfiken i en strut

2011-03-29T00:06:00.000-07:00

det finns tillfällen då jag likt kafta vill vakna upp och vara en insekt. en liten liten varelse så jag helt obemärkt kunde krypa in på marknadsavdelningen på diverse företag och höra hur diskussionerna går. för ibland undrar man verkligen hur budskapen kommer till. ibland undrar man hur människor ser ut som formulerar meningarna som ska få köpsuget att trigga igång. ibland vill man så gärna veta hur resonemanget gick när de valde media att synas i.

det hände häromdan. det var lördagkväll, jag lagade mat, väntade på en kompis, facebook var på. det dyker upp en annons som jag antar är riktad till mig eftersom jag vid det här laget har lite insyn i hur man annonserar i det sociala mediet. oboy de kunde inte ha träffat mer fel.

1. singel! jo tack, jag vet. och ska man prata fördelar med att vara fågelfri tror jag inte det är i form av en styckdetalj från ett fjäderfä.

2. en kycklingfilé som tar upp ett helt tråg, det osar hormoner och vatteninjektioner om du frågar mig. miljöaspekten på detta, don't even get me started.

3. fredagskänsla? okej, kronfågel, visa mig den singel som på en fredag sitter hemma och brassar middag till sig själv och skålar med sin oerhört smarta, singelförpackade kycklingfile och känner hur fredagskänslan fullkomligt sprider sig i hela kroppen. please, I beg of you, visa mig den personen.

flugan kan inte heller låta blir att undra, vad blir nästa uppfångade rubrik? jag har här några förslag, free of charge:
änka!
skild!
utförsäkrad!

smaka på dem tillsammans med filén på fredag så kan vi ta det därifrån.

snillen spekulerar

2011-03-23T00:21:00.000-07:00

hänger med esther, snart fem jordsnurr och vi pratar om döden och födelsedagar. sist hon var hemma hos mina föräldrar fanns katten, nu finns den inte mer. esther konstaterar att den därmed har dött. hon frågar hur gammal den var, den var 21 år vid dödsfallet, en riktigt gammal tant för att vara katt. det kommer ett flygplan över hustaken, kolla va nära säger esther. sen tittar hon på mig och undrar, kan flygplan fylla år? tja, svarar jag, det kan de väl, men jag tror kanske inte att de firar med tårta och så, vad tror du? esther tänker några sekunder sen säger hon, de kanske firar med helikoptrarna?!
ja, kanske det svarar jag, så fortsätter vi brännkyrkagatan söderut.

du skall inga andra tränare hava jämte mig

2011-03-15T10:39:00.000-07:00

människan är, som min vän sanna säger, rätt bisarr. vi befinner oss på booth camp deluxe, fitnessvecka på playitas på fuerteventura. en totalt opartisk bjudresa från en researrangör, sanna ska skriva, jag ska plåta. schemat är minst sagt planerat ner till nästan varenda minut, aktiviteterna på detta träningsmekka avlöser varann. det är för atleten och den glada amatören, sägs det iallafall, även om de som travar runt på området och platsar i miss och mr fitess på något sätter tonen. när man möts här i hissen eller i vid frukostbuffén är inte första frågan hur läget är. nej nej, det är sekundärt, vad har du bokat in för pass idag, det är frågan.

efter tre dagar frågar sanna mig, är träningen vår nya religion. mitt svar blir utan tvekan - ja. vi ser upp till vår tränare som om han vore gud med svar på alla de stora frågorna (typ, hur blir jag av med gäddhänget, hur ofta måste jag springa i veckan om jag vill gå ner fem kilo och liknande existensiella frågeställningar). vi lever vårt alltför lösaktiga liv som innehåller mat och vin och förlustelser och sen ber vi om syndernas förlåtelse i yogans, joggingens och den heliga styrketräningens namn, amen. när man på söndagarna förr om åren tog fram finkappan och gick till kyrkan drar vi numer nåt gammalt över oss och vallfärdar till träningslokalen. det är vår nya församling, tillhör du sats på hötoget eller vid fridhemsplan?

så för att få den efterlängtade balansen som livet ändå strävar efter sätter jag mig efter dagens tredje träningspass på balkongen med ett glas vin. jag har inte en tanke på att be om nån förlåtelse för det.

just a little lovin'

2011-03-12T21:03:00.000-08:00

arlanda i arlamorgonstund. ser två personer som jag känner igen och när jag inser vilka det är blir jag lite varm om hjärtat.

de medverkade i en välkänd dokusåpa säsong 1, när det begav sig, när man på sin höjd sov sked inför kamerans ständiga övervakning. mot alla odds och prövningar blev de ett par, de praktiserade avhållsamhet i strax under 100 dagar och ingen hade väl trott att backslick-killen och den snygga tjejen skulle hålla längre än tills eftertexterna rullat ut. men så står de här, 10 år senare, lika morgontrötta som resten av boskapet vid gaten men ser kärleksfullt efter varann med en klapp här, en blick där.

tro, hopp och kärlek dyker upp när man minst anar det, ibland redan 06.09 en söndagsmorgon.

ödets ironi

2011-03-11T12:13:00.000-08:00

jag går till arbetsförmedling och skriver in mig. den bestående känslan därifrån är att jag aldrig varit med om ett deppigare ställe och inte vill sätta min fot där igen. att tänka den tanken räcker uppenbarligen, jag har för tillfället så det räcker och blir över att göra. alla rycker i mig, alla vill ha en bit av kakan, jo jo, det är sant. jag går till arbetsförmedlingen för att skaffa mig en coach och nu hinner jag inte träffa denne.

ödets ironi, jag tackar och tar emot.

och vad ska man säga, inget annat är sig likt. mina vänner får inte tag i mig, min kosthållning ska vi inte tala om, inte heller hur kul min hund tycker att jag är nuförtiden. allt blir lidande av arbete. men nån måste göra det, och jag råkar ha en väldigt roligt sådant för tillfället.

tack för det.

plöslig afasi

2011-02-28T07:12:00.000-08:00

har återigen sett en så bra föreställning, kulturyttring, människa med pondus att jag nästan inte vågar trycka på tangenterna längre. så det kanske blir en liten paus. ett litet slag.

men oroa er inte, snart har jag nog upplevt nåt som gör mig förbannad och uppgiven på mänskligheten igen och då ska ni se att det smattrar till.

till dess.

mozart och jag

2011-02-23T00:36:00.000-08:00

jag heter maria och bor på mariatorget. redan där kan man ju börja ana ugglor. att jag sällan lämnar området som räknas därtill gör ju bara den bilden ännu klarare. men när jag väl ger mig ut på utflykt, säg till vasastan, har jag numer en vän i viken som jag aldrig reser utan. applikationen från sveriges radio. statlig okomersiell nonstop radio rakt in i systemet via mina lurar. jag älskar sr. och bland favoritkanalerna finns nu en som ligger i topp, sr klassiskt. jag kan säga att det finns inget mer avkopplande än att uppleva rusningstid i kollektivtrafiken ackompanierat av en pianosonat signerad wolfgang amadeus mozart. alla telefonsamtal som pågår, alla ljudliga suckar över att det är dags för ännu en dag på jobbet, alla uppmaningar att se upp för dörrarna passerar mig förbi som stumfilm.

men det är inte bara pianoklink som kanalen bjuder. härom morgonen på stambuss 3 bjuds plötsligt ett gammalt örhänge som inte lämnar några hörselnerver oberörda. carl orff, pukor och kastanjetter, carmina burana. har man inte upplevt den är det bara att googla nu på en gång, marsch pannkaka. man har en upptakt på sig, sen brakar det lös. o fortuna. temat är pampigt, ståtligt, rakt in i kaklet. sen kommer så att säga versen, en passage i ppp, piano pianissimo. buskapet artikuleras fram, intet ont anande höjer man lite för att höra vad det är frågan om. det skulle man inte ha gjort. helt oprovocerat, fff, forte fortisimmo, lätt hörselskada. mitt latin är inte vad det borde vara men oavsett språkkunskaper greppar man att nu är det allvar, nu har skiten träffat fläkten. det är över ganska fort, fem minuters kör-trauma, sen kan man dra efter andan.

jaha, hur prettentiös är du nu då tänker ni, lyssna på rihanna på tuben som vanligt folk. jo alltså, who am I kidding, finkultur hit och dit, jag är fortfarande mer än lovligt beroende av diet coke och sex and the city boxen står ju där hemma i skåp och talar sitt tydliga språk. men man kan ju försöka. och ibland behöver man en paus från dunka dunkat och texter om att det regnar mer än nånsin och att man vill dela med sig av sitt paraply.

jag är mozart evigt tacksam för att jag slipper höra om hans kärleksbekymmer.

kulturens bergochdalbana

2011-02-21T10:37:00.000-08:00

jag, och snart tre miljoner människor med mig, har skrattat så luften tagit slut till bebisen som trashar las palmas. det är obeskrivligt roligt. ännu roligare blir det om man börjar se sig om på tunnelbanan, i parken eller på andra ställen där det finns barn drällandes. de är likadana allihop!
de beter sig som om de vore helt knall, hela tiden. finns det nåt som liknar grisfest på kanarieholmarna så mycket som fruktstunden på dagis? knappast.

nåt annat som drar åt både komik och fyllereferenser är intellectual british english. jag hamnar på författarkväll med jenny dinski, brittisk författarinna i 60-års åldern som skrivit rese-essäer, recensioner i the observer och nu en historisk roman. lokalen är så sprängfylld av kulturkvinnor, förlåt, qvinnor att östrogenet flödar och vallningarna är ett faktum, även på mig, 26 år gammal.
författarinnan uttalar ord som actually, absence och horror så extremly poshy och med helt rätt nonchalans att även hon, likt bahamas-bebisen, låter som hon är rätt på snusen. det här är inget jag klagar på, jag skulle snarare kalla det själva behållningen av kvällen. ett event som förövrigt anordnats av dn's bokcirkel (mmm smaka på det ordet) och som envisas med att ackompaniera det hele med ett bildspel av människor i olika åldrar bekvämt ligger och läser i olika miljöer där det är allmänt ljust och fräscht. på repeat. obegripligt.

nåt annat som för mig länge varit obegripligt och närmast outhärldligt är medelålders kvinnors behov av att nicka igenkännande och humma, ja, jovisst, aaah precis, när de hör något som de gillar från scen. nåt slags bevis på att de faktiskt hänger med, att de faktiskt förstår english och minsann är lite intellectual de med. städse dessa nickar, gärna riktat mot en bänkgranne som snabbt är med på noterna och nickar med.

väl framme vid paneldebatten, när alla på scenen med svenskt ursprung gjort bort sig med sitt försök till brittisk engelska, finns det inte mycket kvar att hurra för. det sista jag tänker innan jag smyger ut för tidigt är - vid gud, låt mig aldrig bli en sån där igenkännings-nickande kulturqvinna i majong som är med i en bokcirkel.

19 februari.

2011-02-19T02:54:00.000-08:00

vilken jävla skitdag. sol och ledighet i en fruktansvärd kombination.

alltså jag skojar inte nu. det har inlägget har ingen som helst plats för ironi.
det är bara det att sol och ledighet kan vara bland det värsta jag vet.

ibland.

obekväm konst

2011-02-18T00:25:00.001-08:00

jag såg "till det som är vackert" för en vecka sen. utan avslöja för mycket handling var det en scen som fångade mig särskillt. en man i 50-års åldern och en 20-årig kvinna står framför en tavla och pratar om konst. han säger att det inte finns nån smärta i konsten längre, det är mycket bekvämare för överheten att de som mår dåligt proppas med piller så de lugnt och nöjt sitter i tv-soffan på fredagar och tittar på underhållning. då blir det ingen smärta men kanske inte heller någon konst.

igår var jag på "ingen är som jag" av och med eva dahlgren. en ganska okronologisk föreställning full av stickspår och en å annan sång. hon berättar om insikter från barndommen. som nioåring sjunger hon glatt med i sångerna vid bordet på julafton. men när samtidigt som hon uttalar orden smyger sig meningen på henne "en liten tid, vi leva här, med m y c k e t möda och stort b e s v ä r".

aouch.

ja, det kanske inte är så konstigt att man då och då måste slå i glasen och lite lustig vara? men det lyckas hon med, förställningen är fenomenal, två meter västerbottning som bländar mig i 90 minuters raka slag. lyckliga är de gator runt mariatorget som får ta hennes steg. jag smyger beundrande efter.

bara en enda ros...

2011-02-13T02:05:00.001-08:00

...på ett evigt klänge, så är livet trist, varar länge. ty underbart är kort, alldeles för kort.

jag tänker på den komersiella högtid som stundar och om jag någonsin varit lycklig just på denna dag. jo, jag förlorar mig i dåtiden en stund och minns två lyckade år där män av samma namn gjort den 14 februari värd att levas. men då var då och nu är nu och jag tar mig istället till alla brustna hjärtans dag med finsk tango i kungsträdgården som den diagnostiserade drama queen jag är.

hur skulle man någonsin kunna motstå ett evenemang med taglinen:
"älska, lid och glöm"

rättelse

2011-02-11T05:01:00.001-08:00

när man är copywriter skriver man för att sälja, en produkt eller som i fallet med den här bloggen, mig själv. då är det lätt att man tar i lite grann ibland för att det ska låta lite, för att det ska bli bra tv som aschberg säger. men det är ju inte bra om jag far med osanningar eller sårar någon, därför publicerar jag här ett mail som jag idag skickade till pr-byrån som jag roastade i gårdagens inlägg. det fanns några sakfel och dom rättas härmed till. mina åsikter däremot står jag för.

Hej Petra
Först och främst vill jag säga att jag absolut hade tänkt att maila mina åsikter, tycker det är larvigt att tycka en massa saker utan att våga stå för dem.

Sen vill jag be om ursäkt för att jag fått för mig att det stod seminarium nånstans i programmet, är det ett referat till en rapport är det ju en helt annat sak att det hålls kortfattat.

Jag vill också be om ursäkt för att jag inte skrev det som jag faktiskt tyckte var jättebra, att den nya trenden är att inte följa trender. Min åsikt är att när ett fenomen väl fått stämpeln trend så kanske det inte är så trendigt längre?!

Vidare är det nog också lättare att vara kritisk när man springer på många liknande evenemang, exempelvis var jag på Årets Kock förra veckan som i sin trendspaning nämnde mycket liknande fakta som ni. Däremot tycker jag inte att det är någon nyhet att svenskar är trendkänsliga och villiga att anamma nya matkulturer, bland annat ägnade det populära programmet "Landet Brunsås" en hel episod till detta fenomen förra året. Jag kan dessutom lova att alla i publiken igår redan vet att Noma är en av världens bästa restauranger, att svenskar vill ha det ljust och fräsht och att vi tittar mycket på mat-tv.

Så, till lite mer kontruktiv kritik. Om jag skulle arrangera ett event som kallas Den stora matdagen skulle jag se till att alla sinnen fick uppleva mat.

Kunde man varit i en lokal när kocken lagade samtidigt som det hölls föredrag?
Kunde man haft saker att äta och dricka på borden där man stod och lyssnade så att man kan smaka de fantastiska svenska morötterna när man pratar om dem?
När det gäller talare tror jag också mycket på journalister och bloggare som är i matsfären 24-7 och som oftast reser mycket i matens tjänst.
Bygg en "Skavlan studion" och bjud in till samtal, gärna interaktion med publiken och visa bilder eller filmer som stör och berör.
Jag kan förstå om det är en ekonomisk fråga men då säger ser jag hellre att man får köttbullar med lingon till lunch istället för snittar som även stått framme sen eventet började.

Jag hoppas att mina förslag och idéer kan väga upp för min syrliga ton, jag lovar att vara mer konstruktiv och nyanserad nästa gång!
Bästa hälsningar
Maria Paulsson

när storleken har betydelse

2011-02-10T05:10:00.000-08:00

allting är relativt. särskillt adjektiv som stor, tillräcklig, tillfredställande. när jag sådeles blir inbjuden till "den stora matdagen" av en pr-byrå i stockholm åker förväntningarna upp några våningar. äntligen ska man få förkovra sig i en hel dag med samtal, mat, föredrag och upplysningar i gastronomiens underbara värld.

det börjar med att det inte alls är en hel dag. det är en halv. okej, låt gå, jag kommer dit kl 10 och minglar runt med ett tjog välkända ansikten. 10.30 börjar trendseminariet. det pågår i ca 15 minuter. inte för att jag har slagit upp ordet seminarium i ordlistan men en kvart känns lite kort? vad man än kallar det så presenteras det scoop som att noma är en av de bästa restaurangerna i världen, att svenskarna åt mycket cupcakes förra året och att vi som folk är trendkänsliga och kort och gott vill ha det ljus och fräscht. tonen detta levereras med är föga entusiasmerande med tanke på hur många gånger ordet entusiasm faktiskt nämns. här är några andra punkter om trendspaningen:

fanns interaktion med publiken? - nej.
ska man visa en powerpoint när man pratar om den inte tillför något? nej.
var det nåt som doftade, smakade eller talade till några andra sinnen under tiden? nej.

plats på scen tar sedan en äldre herre med, hör och häpna, en presentation om ärtor. man trodde att han skojade, det gjorde han inte. han pratar om ärtbältet, om statistik när det gäller besprutning och när man trodde att nu kan det väl ändå inte bli festligare så plockar han fram den. pekpinnen. han avslutar med att berätta om den nya maskot som numer finns för det populära eventet ärtsafari.

sedan kommer vår lantbruksminister och håller anförande. med de resurser som jag antar att regeringen ändå besitter när det gäller exempelvis talskrivare säger jag bara, använd dem.

så den stora matdagen känns i slutet bara stor om man jämför med till exempel en hemkunskapstimme i skolan. inte ens buffén är stor fast jag tar tre av allting när man säkert bara skulle ta en. jag går där ifrån och känner mig lite arg och förbryllad. det perfekta sällskapet när jag är på det humöret är en man som tyvärr inte finns mer, inte i mitt liv iallafall. hade han gjort det hade jag ringt upp, föreslagit drinkar ikväll och jag vet att han hade hängt på för det var på det humöret han gillade mig som bäst.

när jag är lite arg och är övertygad om att jag kan göra allting bättre själv.

head over heels

2011-02-07T00:11:00.000-08:00

jag har bott en helg hos fröken j. en av dom få som gått igenom sållnigen som naturen gör när åren går. en vän sen 10 år och hon består. fröken j är svår att ens förklara med ord, skriv inte om henne då tänker ni, men jag måste försöka delge det paradis som uppkommer i hennes närvaro.

hon färgar och klipper sitt hår själv, gärna framåt natten på ren ingivelse i badrummet. hon är är två huvuden längre än mig, både över havet och i tanken. hon är underbart befriad från allt som på stockholmska heter cred. inte för att hon inte har koll, men hennes hjärna har begåvats med en selektiv urskiljning, det viktiga fastnar, skräpet går förbi. hon är vass som en syl och envis som synden. hon har bott utomlands länge nog att hon gärna tar en kaffe "att gå". hon har en mobil man kan ringa och sms'a med, no more no less. hon bor i gårdshuset och sjunger i trapphuset, eller vänta, det är väl mest jag som gör kanske.

hon är lätt i sinnet men med tunga fötter som aldrig lämnar jorden och jag tackar gudarna om dom nu finns för att hon är min vän och har en lägenhet på möllan.

slut som artist. och minglare.

2011-02-03T10:45:00.000-08:00

hela veckan har gått ut på att mingla och passa in och passa upp att jag bara orkar äta fryst mango till middag på torsdagskvällen. mitt gästspel i modevärlden är över och jag trodde det skulle vara en räkmacka att gå på årets kock, ett evenemang jag åtminstånde varit på sex år i rad men mingel tar på krafterna, oavsett ämne som avhandlas.

jag lyckas iallafall smaka nya smetana från arla, äta en helt okej coq au vin bredvid jens dolk och ramla i de förbannade röda globentrapporna så både strumporna och knät gick sönder. lätt illamående och tungt skamsen linkar jag fram till en stol med en läsk mot benet men illamåendet släpper inte och tio minuter innan vinnaren koras går jag hem.

lite tom blir man efter sånna här dagar. snack snack snack men inget som egentligen sägs, man hinner ju aldrig komma nån vart i dom snuttifierade samtalen. jag har klassat mig själv som en rätt van och rutinerad minglare, det är jag kanske också, men det bygger lite på att man kan komma hem och träffa nån som känner en bortom networking-facet. jag håller tillgodo med hunden och min mango men känner ändå att helgen i malmö kommer att bli totalt kallpratsfri.

bajspåsar och kindpussar

2011-01-31T13:59:00.000-08:00

jag tänker på sånna här getter som betar timjan på bergsslätterna i frankrike så att chevren ska bli ännu godare. jag släpper ut svante på balkongen med hopp om att han ska nibbla lite av min övervintrade ruska som står där ensam i krukan. inte för att jag ska göra ost av honom men det kanske bara blir lite trevligare att börja varje dag med att vandra runt med en svart platspåse i handen tänker jag.

i övrigt är det bara fashion fashion just nu. bloggar väldigt tillfälligt, hastigt och lustigt för den här siten, mina inlägg har inte kommit upp än, jag lovar förstås att skryta mig blå när dom väl gör det.

men nu måste skönhetssömnen infinna sig för annars blir det inget front row imorgon. (ha, som att jag fick sitta på front row, nej där sitter ju kling och klang och alla vad dom nu heter) men man behöver inte sitta längst fram för att vilja tvångsmata modellerna efter visningen, helst med varandra. känns det inte bara lite omodernt med benknotor som sticker ut här och var, eller?

jag säger härmed godnatt och hänvisar till en av min barndoms favoritsånger.

statistik

2011-01-30T03:49:00.000-08:00

är det här nåt slags omen för att lägga av?

det här med att passa in

2011-01-27T23:54:00.000-08:00

en vän, vi kan kalla henne gunnel, ska gå på matbaren för första gången idag och jag tar nu en sekund att dra upp några riktlinjer.

att be om en till av de datummärkta brödpåsarna är inte att rekommendera.
blir du förvirrad ibland alla bestick, ät med fingrarna, det gör alla japaner. även kockar.
följande ord och samtalsämnen som kan vara bra att säga lite extra högt när servisen närmar sig är: ska vi ta fäviken i mars? jo, jo det är klart att vi ska vara nöjda med silver. tänk lite andre petrini-stil sådär fast kalljäst liksom.
fråga vilket mikrorosteri som förädlat bönorna, som du tar förgivet är en geisha eller kenya githima AA och beställ en portland.
till sist är det populärt att trycka en hunka i garderobiärens hand och slänga ur sig "hälsa mathias" halvvägs ut genom dörren.

smakar det inte ligger det en utmärkt grillkiosk utanför grand där kockarna själva krubbar efter service. lycka till.